De senaste veckorna har jag huvudsakligen varit i två länder, Thailand och Sri Lanka, som båda räknas som demokratier, men nyligen genomlevt (-er) svåra inhemska konflikter. Sri Lanka, republik, med folkvald president, Mahinda Rajapaksa och Kungadömet Thailand med kung Bhumibol Adulyadej, Rama IX, som statsöverhuvud.
Institutet har ju arbetat länge i regionen. 1972 började vi i Sri Lanka och sen mitten av 80-talet har vi haft projekt i Thailand. Under denna tid har Sri Lanka sett en egen president (1993), en presidentkandidat (1994), en utrikesminister (2005) samt Indiens tidigare premiärminister (1991)mördas samt ett avslutat inbördeskrig (2009). Thailand har haft två militärkupper, ett, ett antal regeringsavsättningar, en regeringschef efterlyst för terrorism, en arméchef i arrest.
Till det ska läggas en tsunami, 30 års militära strider mellan tamilgerillan och regeringen, en kampanj ”War on drugs” med ca 2500 döda. Men hela tiden demokratiska val.
Vid ett tillfälle var inte oppositionen/militären nöjd med utgången varför segrande parti uteslöts och en annan fraktion tog över. Köps väljare? Ja, men jag vet inte omfattning och storlek. Är det svårt att förstå om den vanlige medborgaren saknar förtroende för politiker i allmänhet.
I allt detta finns ju de fattiga – i båda länderna. På landsbygden, men också i huvudstäderna. Skillnaden är att i Sri Lanka har huvudmotsättningen i tre decennier gått mellan en tamilsk minoritet vilken sökt självstyre (och inom den dominerade gruppen ett eget hemland) och den singalesiska majoriteten. I Thailand har fram till helt nyligen (efter att kommunisterna gått under jorden/beviljats amnesti i slutet av sjuttitalet) haft motsättningar mellan olika fraktioner inom det styrande skiktet, inklusive en krigsmakt med stor överbyggnad. De senaste bevisen från rödskjortornas ockupation av centrala delar av Bangkok visar att en stor del av anhängarna kom från fattiga och marginaliserade befolkningsgrupper i och runt Bangkok. Det som förvirrar är de motstridiga signaler och krav som restes av de olika ledargestalterna.
Den tidigare protestgruppen, gulskjortorna, förespråkar ju inte alls demokrati i vår mening. De har uttalat att befolkningen inte har den kompetens och bildning som gör att de genom allmänna val ska avgöra styrningen av landet. Det bör fördelas mellan en del direktvalda, en del utvalda (av eliten).
Att eliten berikar sig är också välbekant. Den avsatte premiärministern Thaksin gjorde som kollegan i Italien. Lagar och förordningar ändrades så skattebefrielse inträffade för just den sortens stora affärer som de berörda var i färd att genomföra. Thaksins reformer som gynnade småfolket var sjukvårdsreformen med maxbelopp på sjukhusbesök och en byutvecklingsfond som alla landsbyar fick del av och självbestämmande över. Kritikerna pekade på avsaknaden av sjukvård på landsbygden och överkonsumtionen av kapitalvaror från byarna. Nu har ju den nuvarande regeringen i Thailand, eller rättare sagt rättssystemet, konfiskerat delar av Thaksins förmögenhet och den förre premiärministern har dömts till fängelse i sin frånvaro. Som lök på laxen är han nu också stämplad som terrorist.
I Sri Lanka har den sittande premiärministern samlat 75% av statens budget inom familjen. Den behärskar industri, försvar, infrastruktur mm. En mycket bra beskrivning av tillståndet i landet fås genom BBCs program Hardtalk som kan ses på webben. I morse exploderade en bomb i den fattiga stadsdelen Pettah i Colombo. Myndigheterna meddelar att det var ett gängbråk. Framtiden får som vanligt utvisa, förutsatt att alla fakta kommer på bordet.
EH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar