tisdag 1 november 2011

Alla dessa underbara människor

Hej igen!

Ja, då var det sista dagen på kontoret idag. Känns lite vemodigt att lämna allt det fina jag har fått vara med om de senaste sex veckorna. Men mest är jag bara väldigt tacksam över allt jag har fått uppleva och ta del av!Allt arbete som vårt regionkontor i Dar es Salaam gör tillsammans med våra partners är väldigt imponerande! Som alltid finns det givetvis saker att förbättra.

Rapportering, återkoppling och mätbara mål har man inte samma vana vid och erfarenhet som i t.ex. en svensk organisation. Men partnerorganisationerna håller på att lära sig och med ledning av Gunnar och Masudi har det bara under de besök jag varit med på hänt saker och alla partnerorganisationer har fått en större kunskap om dessa saker. Mötenas roll är till för dels att se vad som hänt i projekten hittills men också ett tillfälle att hjälpa partners utvecklas åt rätt håll och ge dem ledning hur de ska gå vidare. Dessa möten har de med partners två gånger per år.

Verksamheterna som partnerorganisationerna har med till exempel scouter, kvinnor som tillverkat alkohol eller fotbollsklubbar är väldigt imponerande och de har alla en väldigt bra verksamhet. Och de tack vare alla duktiga och engagerade anställda och volontärer och den vilja bland dem de arbetar tillsammans med att vilja förändras och bidra till att andra får det bättre.

De gör alla ett väldigt bra jobb! Och att ha fått möta alla dessa underbara människor har varit det absolut bästa med hela min vistelse i Östafrika!
Nedan är ett bildspel som ger en liten inblick i alla de möten jag har haft förmånen att vara med om.



Ha det bra och vi hörs snart igen!

Camilla

Sista Fältbesöken - Tanzania Girl Guides

Hej igen!
Sista fältbesöket var i veckan hos Tanzania Girl Guides i Morogoro, där jag bland annat spelade in reklamsnutten i inlägg nedan. Med oss till Morogoro åkte Stella, som sitter i styrelsen för Tanzania Girl Guides nationellt. Resan till Morogoro tar ca 3 timmar effektiv körtid och lite kortare än 20 mil.
En skola i Morogoro, med Ulugurubergen i bakgrunden.
Jag filmade, fotograferade och intervjuade också några flickscouter på de tre skolor vi besökte där. Att intervjua barn är mycket enklare än att intervjua vuxna. De svarar på det man frågar - kort och koncist. Blir så mycket enklare att klippa ihop det till något bra sen. Vuxna har en tendens att lägga ut orden och komma ifrån ämnet och sen vet man inte riktigt vad de har sagt. Speciellt inte om det är på swahili. Och exakt vilka ord var det som var svaret på frågan? Och sa de det i en hel mening?
Koncentrationen är hög när vi kommer.
Tanzania Girl Guides bildades redan 1928 och arbetar i 17 olika distrikt i Tanzania, där Morogoro är ett av dem. Syftet med verksamheten är att stärka tjejerna, så att de kan bli självsäkra och självständiga individer genom guidning. Den del som IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut stödjer under ett projekt mellan 2010 och 2012 är kopplad till aktiviter som rör alkoholfrågan i fyra av distrikten, som förutom Morogoro är i Iringa, Tanga och Tameke.
En flickscoutspatrull.
Tanzania Girl Guides arbetar på motsvarande sätt som Burudi Girl Guides och Kenya Girl Guides med både teoretiska delar och praktiska övningar och sång, drama, poesi med mera.
Det är fina grejer att vara flickscout!
När vi kom dit fick vi som vanligt träffa många av de viktiga personerna. På en av skolorna började vi med ett besök inne hos rektorn, där vi fick träffa en "Guider", som är den ansvariga för Girl Guides-verksamheten på skolan. Därefter fick vi gå till klassrummet och sitta längst fram. Någon ansvarig person presentera sig och talar om vilka vi är. Och eftersom vi denna gång var i Tanzania var det swahili som gällde. Vi får sedan presentera oss lite kort och övriga som var med gjorde det också. Man är ju en liten delegation varje gång man kommer.
Vi fick som vanlig sitta längst fram. Denna gång i vanliga skolbänkar.
Därefter ställer Gunnar och Masudi frågor till flickscouterna, som rör både hur de är indelade och deras arbetssätt men också rena kunskapsfrågor om alkoholens effekter och vilka erfarenhetr de själva har av alkohol. Om det förekommer hemma eller om de känner kompisar som har testat alkohol eller har gjort det själva.
Och barnen satt fyra eller fem i varje skolbänk och på golvet.
Detta är i alla fall vad jag tror att de pratar om. Fast jag börjar förstå en hel del swahili nu, så sammanhangen brukar jag uppfatta ganska bra. Ibland går även humorn fram på swahili och då känner jag mig väldigt nöjd.
Fotodags - alla scouterna har samlats.
Efter att Gunnar och Masudi ställt sina frågor brukar de även fråga om jag vill ställa några frågor. Utmaningen blir lite väl stor att göra det på swahili så jag brukar istället fokusera på att prata med dem efteråt för någon filmintervju eller spela in ljud när de sjunger eller fotografera dem utomhus.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla

Reklamsnuttsinspelning

Hej igen!

Idag åkte vi från Dar es Salaam till Morogoro i Tanzania tillsammans med Stella på Tanzania Girl Guides och träffade flickscouter.

Jag intervjuade två av dem och bad också fem av dem vara med i vad som kommer att bli en kort reklamsnutt för "Vänner i Världen", som är IOGT-NTO-rörelsens Internationella Instituts insamling.Här är en kort bakom kulissernatitt på när de fem tjejerna övar sig på uppmaningen på svenska. Jag kan avslöja att vi hade väldigt roligt!



Ha det gott så hörs vi snart igen!

Camilla

"Jag vill vara med på bild!"

Hej igen!
Regionkontoret i Dar es Salaam samarbetar med partners som ofta arbetar med skolor. Det är som jag tidigare skrivit väldigt tacksamt när vi kommer på besök och många skolor har förberett det noggrant.
Nyfikna barn.
Proceduren ser ofta ut på samma sätt. Först kollar någon i partnerorganisationen att rektorn och/eller huvudläraren är där. Sedan får vi komma dit och träffa den eller de berörda personerna. Där presenterar rektorn lite snabbt och partnerorganisationen berättar vilka vi är och vi får tala om vilka vi är också. Därefter är det dags att träffa läraren och sedan komma in i klassrummet.
Först får man komma in till rektorns kontor.
I klassrummet får man för det mesta ställa sig längst fram och det förväntas att man ska säga något. Ibland kan det hända att man får sätta sig och kolla på om det är ett skådespel eller liknande som ska framföras.
Många barn vill vara med på bild.
Skolorna arbetar mycket med drama, poesi, sång och musik men också med rent teoretisk undervisning tillsammans med partners. Allt är givetvis kopplat till alkohol och i den kreativa delen kan ju eleverna tillägna sig kunskapen på ett annat sätt och mer göra den till sin. Det är också oftast denna bit - den praktiska - som de visar upp när vi kommer. Jag har fått uppfattningen att det är ett stort ögonblick för den att få visa upp det för oss.
Många barn är nyfikna på vad som händer i klassrummet där vi är.
Man kan också se att andra elever är väldigt nyfikna på vilka vi är och vad som händer och man ser flera ansikten i fönsterna runt omkring.
Även vuxna är nyfikna på vad vi gör där.
När vi sedan har sett färdigt på det eleverna visar upp är det dags att gå tillbaka till rektorn igen. I Tanzania är det extra viktigt med att säga hejdå, vilket man kallar kuaga.
Innan vi går måste vi skriva i gästboken, tacka och säga hejdå.
Hos rektorn tackar vi sen för oss och de tackar tillbaka och hälsar oss välkomna åter och det är dags att skriva i gästboken, som finns på alla ställen man besöker.
När vi sen ska gå vill alla vara med på bild.
På väg ut från skolan är nu barnen än mer nyfikna och har man en kamera i handen, så räknar de med att man ska ta kort. Och börjar man med det har man snart hela skolan där och det blir nästan svårt att ta sig därifrån. Det är en väldigt härlig känsla.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla

Bakom alla förkortningar finns en massa underbara människor

Hej igen!

När jag kom till Östafrika för en månad sedan var det många akronymer för alla partnerorganisationerna som mest var svåra att uttala och svåra att komma ihåg vilka ordning bokstäverna kom i och vad de stod för. Det var IDYDC, BGGA, BSA, KGGA, SCAD, WOCHIVI och några till. Sen var det lite begrepp som LFA, Log frame, BAR report och Operation Plan som florerade med. Begreppen har nu fått mening för mig och akronymerna har blivit till organisationsnamn jag har koll på. Men framförallt har jag fått träffa alla underbara människor som arbetar på dessa organisationer. Och några av dem gör det dessutom på ideell basis.
Carolyne jobbar som voluntär på SCAD Kenya.

En av alla de underbara människor jag fått möta är Carolyne Njoroge som arbetar som voluntär på SCAD Kenya. Arbetet där gör hon helt på ideell basis. Hon är ensamstående mor till en 7-årig dotter, som går i skolan. Hon försörjer både sig själv och dottern och betalar skolavgifter för dottern också. Hon har arbetat på SCAD som voluntär i över fem år. Tidigare fick de en liten ersättning varje dag, men det var då de hade ytterligare bidragsgivare.

För att klara sin situation arbetar hon extra med att hålla i kurser hos andra organisationer och får på så sätt en liten inkomst.Trots att de människor jag har mött har en sån helt annan situation än vad jag själv har, har de alltid nära till ett leende och är varma och helt närvarande personer som bryr sig om sina medmänniskor på ett äkta sätt. Det tycker jag är väldigt beundransvärt. Jag är så tacksam för att jag får denna fina möjlighet att träffa alla dessa underbara människor.
Ha det så gott så hörs vi snart igen!
Camilla

Utmaningar med filmande

Hej igen!
Efter Nairobi blev det en sväng hem till Dar igen. Fredag blev en halvdag, då det blivit väldigt långa dagar och också en del helgjobb. Sen var det helg och den ägnades bara åt vila och lite läsande hemma.Och det blev också en kort utflykt till Shoppers Plaza, som är ett litet shoppingcenter, dit man kan gå om man inte är alltför trött. Det tar kanske en halvtimme att promenera dit. Till det får man tänka in att det är 34 grader varmt, stark sol i princip överallt och en hel del trafik man får vara uppmärksam på. Och framförallt måste man vara inställd på att alla kommer prata med en, hälsa på en eller säga hey baby till en. Eller vilja att man ska komma in i deras affär.
Är man bara beredd på det blir det en trevlig upplevelse och man behöver verkligen inte känna sig osedd. För egen del tänker jag inte på att jag ser annorlunda ut förrän jag ser mig själv på ett foto tillsammans med en afrikan. Det blir liksom rätt påtagligt då.
På måndagen hade jag utbildning med Helena på Regionkontoret, som kommer ansvara för Östafrikas hemsidesdel och hjälpte henne med hemsidan, Dropboxkonto, uppdatering av program, installerade Skype och lite såna grejer. Hon verkade tycka det var lika spännade som jag med hemsidan, så det känns väldigt bra!
Kilimanjaro - denna gång är det inte klättring som gäller.
Tisdag sen var det dags att ut och flyga igen. Arusha var målet denna gång och vi flög till Kilimanjaros flygplats. En gång till hamnade jag på ett ställe som jag redan varit på i Östafrika och det kändes även hemma här. Skillnaden denna gång var bara att jag nu inte skulle klättra upp för ett berg under sex dagar.
Faith och Christina på WOCHIVI i Arusha.
I Arusha träffade vi Faith och Christina på WOCHIVI, som tillsammans med åtta volontärer arbetar med kvinnor och barn.
Kvinnorna har istället för att sälja alkohol börjat med att sälja grönsaker...
Kvinnorna de arbetar med tillverkar och säljer alkohol. WOCHIVI ger dem utbildning och ett ekonomiskt bidrag så att de kan starta upp en alternativ verksamhet.
...eller börjat arbeta som sömmerskor...
Vi fick träffa en massa kvinnor - både de som fortfarande tillverkar och säljer alkohol och framförallt kvinnor som idag har ett eget lite grönsaksstånd, säljer mandazi (=munkliknande saker som man äter till frukost eller fika), syverksamhet eller de som säljer kol.
...eller börjat sälja kol.
Jag fick tillfälle både att filma och ställa en massa frågor, men Faith fick skynda på mig lite, då vi hade en massa fler att besöka.
Många personer är med när man ska intervjua och filma.
Filmandet blir lite spännande när vi är en hel grupp som kommer och alla engageras i det hela. Många vill hjälpa till att förklara för den som blir intervjuad hur det ska gå till och hjälper till att svara på frågorna eller sätter micken lite närmare. Det gör att det hela kan ta lite längre tid, då jag får be intervjupersonen ta om det hela och att de andra måste vara tysta och flytta lite på sig. Till det har vi allt ljud i bakgrunden, grannar som kommer, barn som kommer, motorcyklar som kör förbi eller en radio som är på högt i bakgrunden.
Sen, för att få så mycket material med mig som möjligt försöker jag att hinna filma, fotografera och ta ljud samtidigt. Eftersom jag intervjuar själv blir det svårt att kolla av ljudet i hörlurar. Men jag får in ljud både i kameran och i en extern mikrofon så förhoppningsvis kommer något av det att bli ganska så bra. För de intervjuer jag ska göra artiklar till spelar jag in dessa på den externa mikrofonen. Den störst utmaningen blir all översättning som ska göras till filmandet sedan.
En annan utmaning med filmande råkade jag ut för när jag filmade utanför WOCHIVIs kontor. Där är en marknad där det finns flera kvinnor som ingått i projektet där de startat en ny verksamhet istället för att sälja alkohol. Under tiden som de andra hade möte fick jag möjlighet att träffa dessa och fotografera och filma. Två intervjuer hjälpte mig Christina att tolka innan Faith hade kommit till kontoret och innan mötet börjat.
Jag försäkrade mig i förväg om att det ska vara OK att filma och fotografera på platsen och det skulle inte vara några problem. Jag filmade de båda kvinnorna som jag intervjuat och skulle sedan ta några miljöbilder runt på marknaden. Då var det en man som ropade på mig och var väldigt upprörd och säger att jag inte kan göra så. Och han läxar upp mig en bra stund. Jag ber om ursäkt och säger att jag trodde att det var OK och att jag inte ska filma mer. Sedan är det OK igen.
Joyce höll ordning på kameran och stativet när jag inte filmade.
En stor fördel med att vara många när jag intervjuar, filmar och fotar är att jag får en massa hjälp och inte behöver hålla reda på alla saker själv utan nån bär filmkameran, nån tar kameraväskan, nån tar stativet och nu senast antecknade Christina åt mig och tog namnet på de olika personerna. Kommer bli spännande att försöka förstå de anteckningarna sen. =)
När vi var på WOCHIVI fick vi också besöka skolor, där volontärerna bland annat arbetar med eleverna i skolan med drama, musik och poesi. WOCHIVI har till och med lyckas få in alkoholundervisningen i skolornas kursplan i de skolor de arbetar med.
Barnen är väl förberedda när de framför sina dramatiseringar för oss.
Som vanligt när vi kom till skolan hade eleverna förberetts väl och vi fick ta del av skådespel på båda skolorna vi besökte. På den ena skolan var det nästan en timme långt tror jag. På swahili så klart. Och vissa av eleverna var verkligen teaterapor och kom till sin rätt.
Ha det så gott så hörs vi snart igen!
Camilla

Att få rollen som expert

Hej igen!
I Nairobi träffade vi Kenya Girl Guides igen för ett möte och dessutom träffade vi SCAD Kenya och fick se deras verksamhet.SCAD stod tidgare för Student Campaign Against Drugs, men de har nyligen utökat sin verksamhet och har därför betämt sig för att SCAD Kenya är namnet och att det inte är någon akronym som står för något.
På SCAD Kenya träffade vi bland annat Moses, Adrian och Felicty på deras nya kontor där de höll på att få allt i ordning. Deras verksamhet vänder sig till skolelever och studenter på universitetet. Volontärer på SCAD arbetar med klubbar på olika skolor och har ett program för dem som består av 6 olika moduler, som de arbetar med under en 8 veckors period. Modulerna handlar om elevernas självbild, deras egna åsikter och ställningstaganden på olika områden där då givetvis alkohol och droger är en central del.
Några i personalen och volontärer på SCAD Kenya.
Vi fick besöka en skola och en lektion som två volontärer höll i och som handlade om självmord. Klubbarnas storlek varierar lite, men kan vara ca 60 elever. Den grupp vi träffade var kanske runt 40 elever. Jag både filmade och fotade under tiden som lektionen pågick och språket som användes var mestadels engelska men också swahili och en del Nairobislang, så kallad Sheng, som tar lite engelska ord, lite Swahiliord och kan sen byta ordning på stavelserna i orden. Kan bli lite klurigt att texta i det filmade materialet sen.
Så här kan det se ut när jag filmar partners aktiviteter.
När vi besöker skolorna i projekten får vi alltid en central plats och det förväntas att man ska säga något och det brukar bli bra. Men man förväntas också vara expert på i princip allt och man får vara försiktig så att man verkligen vet vad man pratar om. Denna gång hade vi strax innan lektionen i bilen pratat lite om självmord och ensamhet i Sverige och Allen, en av volontärerna, tog upp det vi hade sagt i bilen under lektionen.
Vi var denna gång på besök i en katolsk skola och jag fick uppmaningen av Allen i slutet av lektionen att avsluta det hela med en bön. Jag försökte säga lite diskret att det var bättre att han gjorde det och då rykte Masudi in och sa att jag inte var kristen, vilket kanske var att ta i lite... Men jag slapp i alla fall hålla i bönen.
På väg hem från SCAD till Guest houset en av dagarna hamnade vi mitt i rusningstrafiken i Nairobi, så det var bara att sitta och vänta. Men även när man väntar i en bilkö kan man sysselsätta sig med saker. Handla lite till exempel.
Det är en av de braiga sakerna med Östafrika tycker jag - att det går runt försäljare mellan bilarna när det är kö eller också finns en massa försäljare utanför bussfönstren när bussarna stannar till och man kan handla direkt från bilen eller bussen. Och man kan köpa det mesta. När vi satt i kön och väntade på att få komma tillbaka till guest houset hade vi möjlighet att köpa knivar, kuddar, underlägg med olika motiv som blinkar, fotbollar i plast, Scrabble, hattar, handdukar eller bananer. Jag passade på att köpa lite jordnötter.
Ha det bra så hörs vi snart igen!
Camilla

Alltid redo för en massa scouter

Hej igen!
I Kisumu fick vi också träffa Kenya Girl Guides och se deras verksamhet där. Även i Nairobi träffade vi dem sen där vi hade ett så kallat monitoringmöte, som är ett slags utvärderingsmöte och även ge tips på hur de kan gå vidare och nå upp till deras mål. I Östafrika jobbar institutet med något som kallas Log frames som är ett utvärderingsverktyg och bygger på en metod som heter LFA. Ett väldigt överskådligt system där man också kopplar ihop det med ekonomibiten och en så kallad operation plan, som talar om vilka aktiviter man genomför. Det är lätt att följa och se om man har gjort det som ska göras och om pengarna har räckt på ca 2 A4-sidor.
Flickscouter.
I Kisumu fick vi träffa Dorothy, som arbetar på kontoret i Nairobi och Pacifica som arbetar i Kisumu. Vi fick också träffa Pamela, som även hon arbetar i Kisumu.De hade gjort upp ett mycket späckat schema för oss. Först skulle vi träffa en person på utbildningministeriet, som de arbetar väldigt tätt med och sen skulle vi ut i fält. Tidsplaneringen är lite annorlunda än i Sverige. Vi skulle egentligen börjat vid klockan åtta på morgonen men de hade i förväg ändrat det och sen var nog klockan strax efter nio när vi var på kontoret.
Bilen vi skulle åka med var inte heller riktigt klar, så den fick vi vänta på en halvtimme också. Så klockan var väl strax efter tio när vi kom iväg. Vi åkte till Siaya, som ligger ca 1 timmes bilfärd norr om Kisumu, på andra sidan ekvatorn. På vägen passerade vi också Obama road, som inte helt oväntat går till Obamas farmor. Vägen dit höll de på att asfaltera nu. Jag sa lite på skoj att vi kunde fika där på vägen hem och Pacifica sa att om vi hinner skulle vi göra det.
Alltid Redo!
Schemat sen var att vi skulle besöka 7(!) skolor, men vi hann bara med 6 och den sista hade de hunnit gå hem. Planen var att vi skulle vara hemma i Kisumu igen vid klockan 4. Det är bra att liksom scouterna alltid vara redo på att vad som helst kan hända. Och framförallt att det man tror ska hända inte alltid händer.
En liten regnbågsscout.
Skolorna vi besökte var som sagt många och alla var så glada över att just vi kom på besök. På de sista skolorna, som vi kom till väldigt sent, hade eleverna ändå stannat kvar bara för att vi skulle komma. Då känns det extra viktigt att ta sig tid för dem och inte bara rusa vidare för att hinna hem i tid.
Utomhusundervisning av Pacifica.
Kenya Girl Guides arbetar tillsammans med skolor och har flickscoutklubbar som är kopplade till skolan. Klubbverksamheten äger rum ca en gång i veckan efter ordinarie skoltid eller under lunchtid.
Sång och lek!
Flickscoutklubbarna hade förberett lite olika saker för oss. Sånger, skådespel och drama. Detta är en del av hur Kenya Girl Guides arbetar med alkoholfrågan där eleverna själva väljer ett sätt att arbeta med en fråga kopplad till alkohol. Detta gör de mellan de olika lektionerna de har och kan på så sätt internalisera frågan och kunskapen om alkohol på sitt eget sätt. Under de träffar de har får de undervisning om alkoholfrågan och får dela med sig av de erfarenheter de själva har och hur man ska handskas med problematiken.
Dorothy kollar noga vad scoutflickorna skrivit.
Kenya Girl Guides har ett speciellt alkoholmärke, som flickscouterna får när de har genomgått utbildningen. Under våra besök var Dorothy noga med att samla in deras böcker och titta på vad de har skrivit och ställde också frågor för att se vad de lärt sig. Kenya Girl Guides håller också på att ta fram en handbok om alkohol, som vid skrivande stund är på tryckeriet.
Fokuserade flickscouter.
Tyvärr blev det ingen fika hos Farmor Obama, men nästa gång lovade Pacifica mig att vi skulle dit! Och när vi var hemma i Kisumu? Klockan var nog halv åtta på kvällen...
Ekvatorn strax norr om Kisumu i Kenya.
Ha det gott så hörs vi snart igen!
Camilla