I trehjuling på väg mot barns rättigheter

Sri Lanka dag 5 / 14 dec

Det ÄR en särskild känsla att trängas på huvudstadens gator i morgonrusningen i en trehjuling med avgasröret från en stor buss en meter vid sidan pumpandes ut moln av bränd diesel så att byxben och hår fladdrar. (Det senare stämmer inte riktigt eftersom jag åkte ner nyklippt.) Jag blev upplockad denna morgon av Premasiri, Adics trehjuliga chaufför, inför dagens avslutande arbete på Adic.

Mötte hela Adicpersonalen och fick möjlighet att framhålla hur vårt gemensamma arbete väl fyller kraven som riksdagen formulerat att biståndet ska vara rättighetsbaserat, syfta till fattigdomsbekämpning och stimulera till demokrati och jämställdhet. Jag menar att
- minskat alkoholbruk stärker barns rättigheter att inte bli slagna eller att familjens knappa inkomster räcker till mat och skolmaterial (rättighetsbaserat och fattigdomsbekämpning)
- minskat alkoholbruk leder till att våldet i nära relationer minskar och stärker på så sätt kvinnors ställning och möjligheter att delta i samhällsbyggandet (demokrati- och jämställdhetsaspekterna.)
- minskat narkotikabruk leder till mindre kriminalitet och bättre ekonomi för familjer (demokratiaspekt och fattigdomsbekämpning).

Ibland blir fokusering kring just substansen så stark att man glömmer det vidare perspektivet som jag beskrev här. Analysen vid rapporteringen av 2010 års aktiviteter hoppas jag färgas av det här talet.


Jag fick en omedelbar respons med en presentation hur man jobbar gentemot ett antal skolor med Barnkonventionen som bas för att diskutera alkohol och narkotika. Adic har med andra ord en tydligt rättighetskompass i sitt arbete.

Ger mig iväg ut till flygplatsen vid 17-tiden och säger tack till Morten Lönstad, Foruts generalsekreterare, som jag delat lägenhet med. Norska Forut kommer att radikalt förändra sin Sri Lankainsats till följd av att Rajapakseadministrationen, Sri Lankas regering, rejält inskränker utländska organisationers möjlighet att verka i landet.

Skymningen sänker sig innan vi når flygplatsen. Resan går genom centrala delarna av Colombo, Galle Face Green, förbi gamla parlamentet och Hotellen Galle Face Green, Taj Samudra, Galadari Meridien där vi hade IOGT Internationals kulturkonferens 1992, Hotell Hilton in i Fort (själv citykärnan), vidare förbi järnvägsstationen och Pettah, marknadskvarteten som kokar av aktivitetet och där stora bomber exploderat under faser av inbördeskriget, passerar Messenger Street, där President Premadasa mördades 1 maj 1993 av en bomb samtidigt som jag passerar i bil från flygplatsen 6-7 kvarter bort... osv. Varje meter jag förflyttar mig är kopplat till minnen av olika slag efter 33 års relation med detta land och mer än tjugo besök där.

Sri Lanka, jag kommer snart igen. Det är en person jag är särskilt angelägen att visa detta mitt andra hemland där jag trots krig och bomber och hot alltid känt mig trygg. När befolkningen i Thoppukkadu eller Oori säger att jag är en i familjen, vad har jag att frukta? Hon kommer att gilla Sri Lanka, hon med!

/Per-Åke Andersson

Lucia, Bill Gates och demokratimörker

Sri Lanka Dag 4 / 13 dec

Det är Lucia men inte här. Traditionerna är svåra att utöva på 800 mils avstånd när man är på tillfälligt besök. Här råder på många håll annars ett mörker som skulle behöva lysas upp. Ett demokratiskt mörker eftersom den fria pressen klart tagit intryck av attacker mot journalister och medialokaler, där rättsväsendet sedan misslyckats med att lagföra gärningsmän. Men också på grund av att en redan mycket stark presidentmakt gjorts ännu starkare. Sri Lanka är en demokrati med en konstitution som ger dess president en diktators makt.

Men dagen ägnas inte åt varken svenska traditioner eller lankesisk demokrati. Nio presentationer under 3,5 timme av Adics verksamhet under 2010 är lite tröttande men framför allt intressant och inspirerande. Deras projekt med heroinmissbrukare i Negombo i samarbete med FNs narkotikaorgan, UNODC, är innovativt och effektivt och kan tjäna sonm exempel. Men inte låter det klokt att samla heroinister till ett 14-dagars läger med syfte att få dem att sluta och låta dem missbruka under tiden. Och ändå, det lyckas. Metoden, som är noga utvecklad, visar tydlig framgång. Gavin, Roy och Keerthi som berättar är levande exempel på hur sant hopplösa fall kan bryta ett 'evigt' missbruk. Kanske något för nästa WFAD att ta in som en programpunkt.

Adic är en verkstad, ett laboratorium med forskning, en lobbygrupp, ett dynamiskt kreativitetscenter. Det vore värt att göra till en akademi för utbildning av personer från olika delar av världen. Varje land skulle behöva få ett eget Adic. Vi kan bistå i det om någon ställer upp med medlen.

Bill Gates eller Gunilla Carlsson! Hör ni! Vi har en modell för att möta några av nutidens stora gissel, alkohol, narkotika och tobak. Ni har ju pengar. Vår modell och era pengar skulle göra skillnad. Och Gunilla! Kommer du ihåg att du sade vid Utrikesutskottets utfrågning om PGUn i maj 2008 att alkoholen förtjänar att uppmärksammas mer i biståndet? När då tänkte du? Nu eller .... ?

Besök i Sri Lanka innebär att man också passar på att ekipera sig. House of Fashion och Odell gör att jag själv blir glad och att två kvinnor i min närhet blir glada. Sista kvällen betyder också middag med Marikkar, min gode vän sedan lång tid. Indisk vegetarisk restaurang vid lunch och indisk restaurang för middag. För gommen är det spännande tillfällen att fånga när man är här. Lunchen igår var en riktigt genomlankesisk sådan med rice and curry.

I morgon ska jag hem till svensk snö och bomber som helt plötsligt drabbat vår trygga vardag.

/ Per-Åke Andersson

Åka, skaka, åka, skaka

Sri Lanka Dag 3 / 12 dec

Lätt att beskriva dagen som består av start från Jaffna redan 07.20 för en delvis skakig bilfärd som 11 timmar senare för oss till familjer resp boende i Colombo med omnejd. Vi tar en annan väg hem. Kör via Anuradhapura och Puttalam hem och funderar ett tag över det kloka i det valet. Men när vi väl når Puttalam, jag tidigare, står det klart att vägstandarden höjts enormt i vissa delar av landet.

Fikastopp i Kilinochchi, lunch i Anuradhapura, en riktigt rice and currylunch, fikastopp i Chilaw och trevligt snack på vägen hem.

Jo, Priyantha tryckte plattan när vägen tillät och fångades av en kamera när han höll en bra bit över 100. Han tog med sig tillståndet från myndigheterna för mig att åka till Jaffna, visade det och förklarade att VIP-personen han hade i bilen måste till flyget och att det var anledningen till fortkörningen. Han kom undan med det eftersom han slapp förklara när flyget går, dvs först 2 dygn senare.

Morgondagen erbjuder arbete, arbete och middag hos min gamle vän sedan mer än 30 år, Mariks.

/ Per-Åke Andersson

Flyktingar, min familj, mango och lite till

Sri Lanka dag 2 / 11 dec
Kliver ut i Jaffnamorgonen. Luften känns bekant. Morgonljuden och morgonens dofter. Visst är det fantastiskt hur starkt luktminnet är, men också ljudminnet. Jag känner mig trygg. Jag är ju hemma på sätt och vis och det kommer jag att få bekräftat under dagen. Det här är mitt Jaffna!

Devadas och Patmanathan kommer redan vid halvåttatiden. Patmanathan börjar få grå strån i skägg och hår han med. Men han är fortfarande lekfull och glad som en liten pojke. Vi åker ut ur Jaffna längs kustvägen ut mot Karainagar och passerar kända platser ur Jaffnas moderna historia. Jaffna West där Jaffnas muslimska befolkning bodde till dess att de jagades ut ur Jaffna av LTTE 1991 (om jag minns rätt).Vaddukoddai där deklarationen om att kräva en egen stat, ett Tamil Eelam, antogs av Tamil United Liberation Front 1972. Vid vägbanken över till Karainagar står soldater som ett tredje minne över hur det gick. En kamp för självständighet och rättigheter som förlorades.

Vi åker genom Oori, mitt kära Oori, där jag för 19 år sedan hälsades som en kung vid mitt återbesök. Mer än 200 familjer med barn stod längs vägen och vinkade. Jag förstår hur kungen och Silvia har det. Jag hörde gång på gång kvinnoröster säga ’tannir’, ordet ’vatten’ på tamil. Där är han som såg till att vi fick vatten i byn, tror jag de sade. När vi åker genom byn nu är det tämligen stilla och mitt besök är inte föranmält.

Effekterna av kriget blir uppenbara när vi kommer till färjeläget på Karainagar. Av båtfabriken återstår några båtformar plus en trasig trålare. Alla byggnader raserade. Hälsocentret som byggdes av norska Rädda Barnen är enbart husgrund och av vårt bibliotek, Globe library, är allt som finns kvar sex armerade pelare som liksom i förtvivlan över krigets vansinne sträcker sina brutna fingrar mot skyn. Här vill lokalbefolkningen att det åter ska skapas ett Globe library, som var så uppskattat av befolkningen på Karainagar och övriga öar väster om Jaffna.

Står en stund senare inne under palmyrapalmerna i Thoppukkadu och diskuterar med några människor som återvänt efter många års flyktingtillvaro i Vanni, söder om halvön. Det är här man kallar mig för familjemedlem. Skulle militären dyka upp och undra vad jag gör där skulle man förklara att familjemedlemmen Mr Andersson är hemma och hälsar på. Klart att sådana uttryck berör ens hjärta.

Dagens kulinariska höjdpunkt är när vi stannar till i det lilla samhället Karainagar och äter mango. Mina vänner från Adic säger att dessa mangos överträffar allt de kan få tag på i Colombo. Så söta, så mättade av smak av solen. I huvudstaden får man mangos som skördas för tidigt och fås att mogna med hjälp av kemikalier, säger de. Jag håller med och slafsar i mig flera stycken.

Vi hinner också med ett besök strax utanför Chankanai hos 74 familjer från Madathuvalavu på Karainagar. Byn som låg vid färjeläget och där biblioteket fanns. Måndag ska de ges möjlighet att flytta tillbaka till Madathuvalavu. Men marken där deras hus stod är inhägnad av soldater och kontrolleras av flottbasen intill. Det finns annan mark i byn, men lagfarter ska upprättas, finansiering ordnas för markköp och hus ska byggas. De som ska bygga är i princip eller helt utblottade efter mer än 15 år i flyktingläger i Vanni, söder om Jaffnahalvön.

Kanske finns en del av svaret på det problemet när jag senare på dagen får besök vid hotellet av P Kuganeshwaran. Han är den förste från byn Oori någonsin som gick vidare till högre utbildning. Han var pojke i den skola som vi rustade upp och försåg med extra lärare, som en av flera insatser för att få fart på utvecklingen i Oori. Där sitter nu ett levande exempel på att det går att göra inbrytningar i fattigdomshavet. Kugan är idag advokat med inriktning på civilrätt, bl a markfrågor/lagfarter och på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Kugan berättar mycket intressanta saker för mig och lovar Devadas att han ska hjälpa de Madathuvalavubor som förlorat sin lagfarter att få nya. Helt utan kostnad!

Vi hinner med att ta en diskussion med koordinatören för Samurdhi, statens program för att utrota fattigdomen, som funnits sedan 1990-talet. Adic vill starta insatser i Jaffna och Raganathan är på direkt. Så resultatet av det snacket betyder att alla som jobbar i Samurdhi på Jaffnahalvön (ca 400 personer) ska få information om alkohol och andra droger och hur man framgångsrikt kan jobba med det som en del i kampen mot fattigdomen.

Kvällsmålet intas på en liten lokal ”sylta” inne på KKS Road i Jaffna och så kröner vid dagen med besöket på Rio Icecream Parlour i närheten av Nallurtemplet. Det blev alltså köttsliga lustar i form av glass istället för en ’puja’ i templet denna gång. Glass i Jaffna är inte helt fel och jag får väl göra som pappa Thangarajah i byn Madathuvalavu sade 1984 när jag skrev boken ”Sri Lanka – vår syster”. Hans kasttillhörighet gjorde att han aldrig fick gå in i det intillliggande templet. Hans svar på min fråga hur han utöva en religion som utestänger honom från de religiösa platserna. Han sade då att han möter sina gudar vid brunnen eller ute på åkern när han vill. Han är inte beroende av högkastens tempel för att tillbedja sina hinduiska gudar.

Det finns hopp för befolkningen nu när kriget är slut. Men det finns också enormt stora utmaningar. Om regeringen satsar på utvecklingen av norra och nordöstra Sri Lanka kommer det här landet att bli ett. Om man inte gör det kommer en gammal konflikt att ligga olöst och lura under ytan. En dag måste regeringen demobilisera den här delen av landet och skapa ett helt igenom civilt samhälle. Bara den demobiliseringen är en gigantisk uppgift.

Av denna dag återstår en massa intryck och upplevelser som av olika anledningar får stå okommenterade. I vissa lägen stämmer ordspråket "Att tala är silver, att tiga är guld". Det jag står kvar med är tvivlet om ordspråkets riktighet, ett tvivel knutet till känslan att vara bakbunden.

/ Per-Åke Andersson

Minor, nostalgi och strumpor

Sri Lanka dag 1 / 10 dec

Spännande resa till Jaffna. 19 år senast sist jag hade möjlighet att besöka det som på många sätt är ett andra hem. Åren som u-landsvolontär var ett äventyr som satte spår, såväl i förbättrade villkor för människor i ett antal mycket fattiga byar i norra Sri Lanka som i mig som person. Lite nostalgitripp men samtidigt ska jag jobba tillsammans med Adics Sampath och Rahim. Vi ska föra diskussioner med några personer om nya insatser av Adic i Jaffna. Intressant att bli en del av deras direkta arbete.

Egentligen är det måndag och tisdag nästa vecka som fört mig hit. Den årliga uppföljningen av vår samarbetspartners arbete som jag ser fram emot med stor förväntan. Vår mycket dynamiska och innovativa samarbetspartner på alkohol och narkotikaområdet, Adic. Sms-kampanjen om att inte acceptera alkohol som ursäkt. Ungdomar över hela landet skickar sloganförslag. Eller deras street dramatävling på teplantagerna som inspirerade 70 grupper att dramatisera just den frågan om hur alkohol används som ursäkt. Fem grupper gick till final och jag ska få se den vinnande gruppens bidrag.

Men uppladdningen inför detta består i att skumpa fram på eländigt dåliga vägar i nästan 12 timmar. Kriget och regnen har gjort vägen till Jaffna dubbelt så lång som när jag själv jobbade här för mer än 30 år sen. Upp till Vavuniya ser vi inte särskilt mycket soldater men sedan är det soldater och fortifikationer på varandra långa stycken. Kriget är slut men den miltära närvaron i norra delen av landet är mycket, mycket påtaglig.

Kameran har jag inte ens framme utan stoppar undan i handsfacket efter att ha fotograferat när vi kör igenom ett minerat området. Resan krävde särskilt tillstånd och skulle jag göra något dumt kan det slå tillbaka. Läget är känsligt. Jag kommer inte att ha ett enda foto av soldater eller militära anläggningar, det är bara att glömma. Men regeringen jobbar hårt med hjälp av utländska specialister för att få bort minorna i norr och nordost. Jag möter ingen som inte tycker att det är skönt att kriget är slut. Men många väntar på att utvecklingen ska ta fart, att investeringarna ska komma.

Kvart i nio på morgonen lämnade vi Bandaranaike International Airport utanför Colombo. Halvnio på kvällen lyckas vi leta reda på hotellet Blue Haven i Jaffna. 12 timmar. Jag är imponerad av Priyantha som kör. Själv hinner jag spy en sväng strax före Dambulla. Kroppen ur form i slutet av en förkylning men framför allt av uttröttning. Flygresan bjöd bara på två timmars sömn och natten innan jag reste sov jag bara 3,5 timme. Men en rejäl lunch 20 min efter att ha spytt gjorde susen. Jag piggnade till.

Konstaterar att jag kommer att behöva tvätta strumpor. Jag tog fram strumpor, jag vet det. Men jag lade dem tydligen aldrig i resväskan. Skönt att jag stoppade ner ett extra par tillsammans med den obligatoriska skjortan i handbagaget.

/ Per-Åke Andersson

Sarajevo i vårväder

Alla pratar om hur konstigt vädret är och att det borde vara kallare ute. Och det är verkligen ovanligt milt för årstiden med över 10 grader. Samtidigt är det fantastiskt att kunna sitta ute eftersom det är tillåtet att röka på alla caféer och restauranger och folk röker verkligen!

I Sarajevo kan man passera genom seklerna genom att promenera från den ena delen till den andra. Det gjorde jag och Minja under dagen och nu finns det dessutom en del sprillans nya byggnader insprängda emellan de gamla. De flesta av dom är ambassader eller EU-byggnader.

Till helgen kommer CEM och LINK hålla ett seminarium för drygt 20 personer om alcohol policy. Efter sin utbildning kommer de hålla i liknande utbildningar där de bor, vilket är i olika städer i centrala Bosnien. I slutänden ska det leda till en lobby-grupp som kan utföra kampanjer och påverka lokala politiker att engagera sig för en implementerad och förbättrad alkohollagstiftning.


Efter en dag med diskussioner på olika caféer kommer vi besöka en mexikansk restaurang. Jag tror inte det är bara svenskar som har en "förvirrad relation till mat"...

På resa i Bosnien

I söndags landade jag på Sarajevos flygplats med hög feber, hosta och kraftig snuva. Tack vare starka tabletter tackade jag ja till en kopp te inne i stan innan vi for till Travnik där CEM har sitt kontor. CEM (Centre for youth development) är Internationella Institutets partner i Bosnia & Hercegovina och sedan 2010 har vi ett formellt avtal som sträcker sig över tre år. Nu skulle vi tillsammans gå igenom framförallt vad som var gjort och vad som kommer göras under 2011.

CEM är en av få ungdomsorganisaitioner i Bosnien och de har i år fått igenom att de bosniska myndigheterna ska upprätta särskilda lagar för ungdomar för att tillgodose deras rättigheter. Parallellt med det arbete kommer de från och med 2011 arbeta med att lobba bland ungdomar i skolor och bland andra ungdomsorganisationer för att att den befintliga alkohollag som finns i landet ska implementeras och förbättras.


Vår diskussion handlade mycket om kampanjarbete och jag hade tagit med mig exempel på våra informationskampanjer men också på UNFs och ADIC Sri Lanka. Mitt på dagen åkte vi upp i bergen för att äta lunch och på väg ut ur stan passerade vi en liten park som CEM fått lov att ta sig an och rusta upp och sedan installerat trådlöst Internet i med framförallt undgomar som målgrupp. Projektet har verkligen lyckats och startsidan man får upp varje gång man loggar in har besökts av flera tusen hittills.

Efter två dagar i Travnik är jag nu i Sarajevo. Här ska jag träffa LINK som är en medlemsorganisation i IOGT International och en aktiv medlem i Active. Så ut i den blåsiga staden!

Jenny Gustafsson

Bussresa och teplantage.

Dagen igår och dagen idag har vi ägnat en stor del av tiden till att se landsbygden på Sri Lankas högland/inland meddelst buss. Under tiden vi varit här har vi haft två egna busspersoner (en chaufför och en allti-allo). I alla fall jag är imponerad över hur precist alla kör och att det oftast går bra.

Målet för resan var ett av ADICs förebyggarprojekt i en teplantage.

Resan bjöd på fantastiska vyer, ett otroligt kuperat landskap och "waterfalls" (jubel de första fjorton gångerna i alla fall). Då resan av olika anledningar (trafiken) tog längre tid än beräknat fick vi kasta om i schemat och flytta fram besöket på teplantagen från igår till idag.

Gårdagen avslutades med att vi nådde Grand Hotel i Nuwara Eliya för middag och övernattning. I hotellets restaurang rådde sträng dresscode vilket några av oss hade missat och en av de manliga deltagarna därför gled in lite efter oss andra iförd klassisk vit "kjol" till allmänt (men naturligtvis diskret) jubel.



Under dagen idag har vi besökt Osbourne Estate (teplantage). Vi togs emot utanför ett utvecklingscenter för barn (daghem för barn upp till fem år) som förutom statusen på själva byggnaden var väldigt lik en svensk förskola. Vi välsignades alla med ett rött märke i pannan, de hade gjort kransar av teblad och blommor och trots vinden lyckades de få fyr på rökelse. Fint.

Barnen hade förberett ett uppträdande och sjöng sånger för oss inne i daghemmet, några i Junis FS sjöng också sånger med barnen - bland annat Imse vimse spindel och Droger gör dig passiv. Den sistnämnda tillsammans med alla rörelser fyllde hela rummet. Barnen var med.

Som tack för att vi fick komma så fick barnen ritblock, kritor och godis. En av flickorna fick ett vit-jul-förkläde och sken som en sol. Godiset var mycket uppskattat.



En av företrädarna för det lokala projektet på plantagen berättade om hur väl de lyckats få ner det alkoholrelaterade våldet och hur mycket bättre familjerna mådde nu när de spenderade mindre pengar på alkohol.

Vi fick prata med några kvinnor arbetade med att plocka teblad (50 kg/dag) och en förman som berättade allmänt om plantagen och processen att framställa te.

Efter en fem timmars lång slingrande färd, på stundom mycket smala och slingrande serpentinvägar, nådde vi åter Colombo. Gruppen var trött, ett gäng åt middag men de flesta valde att gå direkt till rummen och sova.

Imorgon blir det bussresa mot Batuta för planerade och eventuellt oplanerade möten i utskott och grupper och bad och fritid.

...och by the way - när jag skrev i förra inlägget att gruppen var hel igen så menade jag vi som är här på Sri Lanka - ni som är kvar hemma fattas oss.

/ Martina