En kort berättelse utan krångliga bisatser. Rakt på. Ibland talspråk eller felaktiga stavningar. Men så här var det:
Vaknade 06.15. Klarvaken. Jävlar, Chaiya skall ju till Vientiane i veckan och träffa Lao Women Union. Han behöver besked om studien om mäns våld samt en budget. Förslaget ligger fortfarande ute för kommentarer. Leissner och Per-Åke har svarat. Lilian har haft synpunkter. Jag ringer Chaiya. Han har just kommit hem från träningsrundan. Åker i morgon säger han. Bra – då hinner jag göra en budget. Datorn i knä. Vet att den blir varm och sveder låren om jag inte lägger täcket emellan – gör så. LWU har skickat en budget. Forskaren Siriporn en annan för sin insats. Gör en kolumn med ursprunget och en prutad av mig. Skickar till Chaiya och Sengkeo.
Går till gymmet. Efter 20 minuter är jag less. 20 ggr 2 med maskinen för att stärka axlar och 2 km på bandet. Nog.
Frukostmatsalen på ett bättre asiatiskt hotell är intressant. Tycker jag. Ser de två männen från Iran vid ett bord. Jag vet det eftersom vi checkade in samtidigt och jag såg deras pass. Den yngre, lite muskulös, t-tröja, mycket frukt på tallriken och kort hästsvans. Den äldre kunde serverat spagettin till Lady och Lufsen. Men han ser snäll ut. Det gör däremot inte biffen vid bordet intill som delar det med en med minimal kroppshydda. Biffen äter äggröra, äggröra, äggröra och bacon, bacon, korv. Och sen ytterligare en portion, men nu toppad med pannkakor och rostat bröd. Den lille ser jag knappt bakom tallriken. Jag tappar matlusten. Borrar mig ner i Bangkok Post. Ber om mer te. Går för att ta en smörgås. Har bara tagit juice och frukt. Kommer tillbaks till bordet som är kliniskt rent. Det slår mig att effektiviteten hos frukostpersonalen är 200%. Nu ber jag om kaffe. Tar koppen och sätter mig ute i foajén. Långt från biffen.
Fortsatta strider i gränszonen mellan Thailand och Kambodja. Gulskjortorna, som är/har blivit ultranationalistiska kräver blod och tempel. Vägar och åkermark. Heder. Bort med premiärministern. Bort med regeringen. In med – ja vad? Rödskjortorna skramlar. Vi befarar militärkupp. Vi vill – ha tillbaka Thaksin? Militären lovar att inte kuppa. Abhisit lovar nyval. Abhisit lovar sitta kvar.
Världsnyheterna raglar över mig från skärmen. Nytt oväder över södra Sverige. Blir Pagrotsky en bra ordförande? Obama lovar nu. Clinton lovar mer. Merkel förhandlar. Bildt twittrar. Hu har varit i norra Kina och hejat på våren. Cricket är ingen vit sport.
Tar en taxi till flyget. Orkar inte släpa min 19,8 kg tunga väska alla fyra våningar. Vägde den på rummet. Taxikillen kör mot Don Muang? Har han fått fel info. Jag sa Suvarnabhumi. Uppe vid Din Daengkrysset där de har världens längsta rödaljusintervaller kan man se ONCBs högkvarter. Ligger alldeles bredvid gatukorsningen där de röda hade sitt högkvarter. Ser dock inte skylten med IOGT Thailand som förr satt till höger om porten. Den plockades nog ned när nämnde T kom till makten och justitiedepartementet tog över ansvaret för narkotikamyndigheten. Nu svänger taxin upp på motorvägen mot rätt flygplats.
Air Asia är världens bästa lågprisbolag. Nu har alla råd att flyg. Enligt reklamen. Stämmer kanske. Det är i alla fall väldigt MÅNGA som ska checka in. Jag har två timmar till avgång så det är helt OK. Tror jag. Efter 15 minuter får jag reda på att jag står i fel kö. Är jag i Indien? Flyttar tillsammans med en grupp på fem kineser till en annan kö. Den får nu två svansar. Det är inte populärt. Vår minisvans kommer alltså inte in i gemenskapen så lätt. Det tar väl en halvtimme innan blickarna som var som tundran inte stirrar på oss lika hårt. Jag förstår ju inte vad dom säger så jag ler. Det gör inte de hennafärgade yngre männen. Varför är hennafärg populärt? Och lika lite deras kvinnliga sällskap. De ska till Penang så jag slipper dem på flyget, men vi umgås ju tätt under en längre period. Ingen ler som de som jag sett från Pekingoperan. Kinesiska nyåret har dundrat förbi. Det kan man också bli av trötthet eller leda. Jag försöker förgäves få ögonkontakt med en kvinna som ansvarar för köbildningarna. Slutligen trippar hon fram till mig. Ja hon har säkert 11 cm klack. Jag visar min biljett och undrar försynt om jag skulle kunna byta disk till den där det sitter en annan kvinna med lägre klackar men utan trettio personer framför sig. Byta till den disken. Den damen är ju gravid. Språkförbistring eller uttalsfel. Från mig eller?
20 minuter senare blir jag anvisad till disken med den gravida kvinnan. Då har jag fortfarande en timme till avgång. Air Asia stänger gaten 20 min dessförinnan. Direkt mot passkontrollen. Ställer mig i den tredje kön. Tvärstopp. Byter till första som gått ett par steg. Ca 30 pers före. Då visar det sig att det är en medelålders man som arbetar vid denna disk. Mannen är populär bland personalen. Man skrattar och ropar små kommentarer till honom. Men han kan ju knappt läsa pass. När det två kvinnliga passkontrollanterna avverkat tre resanden, då håller min grabb fortfarande på med sin första.
Gruppen med hennafärgade dyker upp. De ställer sig sex – sju platser bakom mig, men gruppledare byter snart till kö tre. När jag fortfarande har fem före har hela hennagruppen passerat och gått till säkerhetskontrollen.
Jag passerar den med 10 min kvar till avgång. Gate E6. Den som varit på Bangkoks nya flygplats vet avstånden. Jag tar mina två ryggsäckar i famnen. Elektronik, böcker, handlingar och mynt i den ena. Dator och livrem i den andra. Springer genom första avdelningen. Och folk går ju inte rakt fram. Hinner inet stanna och kolla skylten med avgångar. Nästa avdelning. Nerför rulltrappan. Ut på rullbandet. Hänger på en annan jäktad men något yngre man. Nerför rampen. 30 minuter försenat. Köper en förpackning kycklingspett på planet.
Moln över Kuala Lumpur. Incheckning under minuten. Går enligt elektronisk skylt till bagageband 5. Väntar. Efter femton minuter står det fortfarande Krabi på skylten. Väskan har fallit av bandet på bana 2! Mot hotellet. Trafikstockning. Kommer fram strax efter 18 lokal tid. Går ut för att fylla på pengar för mobila bredbandet.
Har Digi som operatör. De har en lite shop i Suria-KLCC. Under Petronas towers. De som en gång var världens högsta. De som blir ett bestående minne av Mahatir. I shopen jobbar fyra män. Två vid ett bord till vänster. Två stolar framför. Två andra bakom en disk till höger. Technical support. De senare är lite yngre. En har ganska långt hennafärgat hår. Det står upp. Jag får ögonkontakt med honom. Visar upp mitt Digikort och vill att han kollar det. Köp mer tid svarar han. OK säger jag. Det är hett i affären. Köp i nästa affär. Den till höger när du går ut. OK säger jag och går ut. Flickan i nästa affär förstår knappt vad jag säger. Hon ropar högt på någon medarbetare. Hon ropar igen. Något högre, men på samma språk. En yngling kommer och säger ten ringit. Ok säger jag. Får en remsa och så är jag ointressant.
Går tillbaka till Digi, där det nära utgången finns en liten demonstrationsbänk. Där försöker jag byta simkort med telefonen eftersom jag måste ringa och ladda. Simkort inaktivt säger telefonen. Visar ska det vara. Jag går till den hennafärgade ynglingen. Måste ställa mig i kö. När jag kommer fram hänvisar han till det lilla bordet med de två lite äldre männen till vänster i rummet. Det är hett. Jag tror jag fått feber. Jag ser mot bordet. Kö. Blir nummer tre. Som tur är hänvisas indierna som står före mig till den hennafärgades kompis. Jag kan slå mig ned på en stol framför mannen som ansvarar för customs relations. Han till höger ansvarar för payment online. Han gör inget, men det rullar sakta ut en liten remsa ur en apparat mellan de två herrarna. Han tar då och då tag i remsan och viker den så den ramlar på hans sida disken. Annars hade jag fått alla payments online i knäet.
Min customs relationskompis. Jag trodde verkligen han var det. Min kompis. Han tar mitt simkort och knappar på datorn. Han knappar vidare och tittar upp. Det är hett. Joo, jag måste ha fått denguefeber. Snart får jag yrsel. Men först ska jag mitt simkort. Efter fem minuter säger han att kortet är inaktivt. Jaha sa jag. Det sa jag ju när jag kom för andra gången. Han ler. En yngre indisk man som håller ställningarna i Digis butik. Du måste köpa ett nytt simkort. OK sa jag. Det har jag velat senaste timmen. Han ser frågande på mig. OK säger jag igen. Jag tar ett nytt simkort. Inte här säger han. Du kan köpa på technical support. Nu är det lika hett som i Karachi. Jag orkar knappt resa mig och ställa mig i kö till de yngre herrarna. Som tur är ska jag handla av den som jag inte pratat med tidigare. Vi säger inte mycket. 35 ringit. Säger han. Ok. Kvitto. Säger jag. Stapplar ut. Hungrig med utan matlust.
Går in på Secret Recipe. Beställer en standardrätt och iste. Dricker. Sneglar runt. På bordet till höger sitter fyra ungdomar. In kommer en tårta. Jätteformat. Choklad. Lite lik svensk Schwarzwald. Tre ljus. Sen sjunger två i personalen Happy Birthday. Vi andra i lokalen sjunger också. Jag kan inte sjunga sista versen eftersom jag inte har något namn. Men jag ler. Flickan blåser ut ljusen. Då frågar de om jag vill ha en bit. Tack gärna. Ett samtal om vad de gör. Vem jag är. Den obekanta fyller 31. Grattis igen säger jag. När jag ätit nästan hela biten som lagts för mig tackar jag igen. Då frågar de om jag vill följa med på disko. Har jag feber? Tack för erbjudandet, men jag måste gå till hotellrummet och kolla mejl. De ler. Jag ler. Jag går ut i natten.
På rummet ser jag att jag har 46 mejl. Har jag feber?
++++++++++++++++++++++++
Detta var igår.
God natt.
Esbjörn
