Efter en skumpig flygresa - varför är det alltid turbulens över Andaman Sea? - landade vi så i Colombo tidigt i morse. Ankomsthallen var mer fylld än Bangkoks, procentuellt sett, så det var som vanligt. Lankeser på väg att jobba i något arabiskt land för att kunna skicka hem medel att försörja familjen, men också en hel del affärsmän och turister. Några få checkpoints på väg in mot stan, i övrigt lugnt.
Hotell Renuka kändes som ett halvdant vandrarhem, instängt, kvalmigt och en knölig madrass. Efter en stund hade jag lyckats röra mig så knölarna masserat den stela ryggen och jag dåsade bort.
Vaknade i god tid inför dagens möte på Adic, så jag bestämde mig för frukost ute på stan. Först behövde jag dock lokal valuta. De 80 LKR jag haft med mig var troligen inte nog, så jag stegade in till en ATM. Vad är nu kursen? Om jag tar ut 10 000 blir det för mycket? Är inte 1 SEK 10 LKR eller var det 10 Baht som var 1 MYR? Bäst att fråga? En välklädd herre stod bredvid mig när jag hasplade ur mig om växlingskurs för en USD. Han pekade myndigt på en skylt på maskinen 75000 Rupies! Jag försökte omformulera frågan, hela tiden med kortet i maskinen, varvid mannen sa "One minute" och försvann. Det gjorde också mitt kort.
När mannen kom tillbaka hade jag bara ett litet kvitto - och en ny fråga - vad gör jag nu? "One minute" försvann igen in genom dörrarna till banken. De var av glas och innaför såg jag hela personalen samlade hos chefen för morgongenomgång kl 08.45 - 09.00. Jag blev ombedd att stiga in, sitta ned, stiga upp och förklara mitt bekymmer för en yngre, men lika välklädd, man. Han steg in till chefen och berättade, 12 par ögon granskade mig mig, varefter en lika välklädd kvinna kommer ut och de samtalar viskande. Nu var klockan över 9 varför kassorna fylldes med herrar och damer. Jag fick prioritet med min herre, den yngre. Den förste var säkerhetsvakt fick jag veta, men det hade jag redan räknat ut.
Ja det gäller mitt kort som er maksin svalt, informerar jag. Ja, blev det artiga svaret, det har vi förstått, men vi kan inte lämna tillbaka det. Du måste hämta det på huvudkontoret i centrala Colombo senare idag eller i morgon. Aj aj sa jag. Jag skulle bara äta frukost och har nu bara dollar i sedlar - men ni kanske kan växla?
Har ni konto i banken frågar mannen - nja svarar jag, inte än. Tyvärr, tyvärr. Men vi ringer er när ni kan hämta kortet. Ring Pubudu sa jag - han har i alla fall ett lankesiskt telefonnummer. Men var kan jag få lankesiska mynt? På Western Union blev svaret. Gå mot Galle Face så passerar du kontoret.
Trevligt med en morgonpromenad innan maten, även om tiden runnit iväg och solen stigit högre. På Western Union inga pengar, men på Seylon Bank ytterligare en km ner, där blev jag betjänad. Två rekvisitioner, trevlig personal som sannerligen tar hand om varandra, och passkontroll. Sen blev det lätt och snabb frukost!
På väg mot mötet på Adic passerade jag en grå byggnad. Minst ett kvarter lång och fortliknande. Poliser i alla färger och militärer i minst två nyanser samt en och annan MP (tror det betyder militärpolis i detta sammanhang). Checkpoint, slumpmässig?, visselpipor och skyltar. Amerikanska ambassaden.
Tänk på de franska ambassaderna. Den vid Chao Praya floden i Bangkok, eller i centrala Hanoi. För att inte tala om det ryska konsulatet i Göteborg. Praktbyggnader, två av dem - dagens quiz!
När jag passerade en av soldaterna kom minnesbilder från Jaffna 1984 för mina ögon. Under tolv år hade vi stött olika projekt på Jaffnahalvön. Allt från fisknätsfabrik till bibliotek och hälsovård. Nu var det dags att se hur kriget mellan tamilgerillan och regeringen påverkat projekten.
Vi hade åkt med ett litet plan från en flygplats söder om Colombo för att innan gryningen landa på den av regeringen kontrollerade flygplatsen i Jaffna. När vi steg ur planet såg vi en grupp unga män med mycket stora skjutvapen sakta komma mot oss i diset. Jag kunde på millimetern pekat ut var mitt nervcentra ligger. De visiterade oss och förde oss mot "ankomsthallen". Var de nyktra? Var de trötta? Var de rädda? Intet visste vi. Vi hade heller ingen aning om att när vi steg in i en liten buss och körde ut från flygplatsen var vi i gerillakontrollerat område. Men en sak har följt mig sen dess – det behövs inte mycket till störning för att det kan gå mycket mycket fel.
Idag har vi så haft genomgång på Adic. Vad de gör, hur de gör det och framförallt om de har kontroll på pengarna. Enligt vår mätmetod svarar jag ja på det sista. Och att se helheten av Adics verksamhet gör i alla fall mig stolt. Tänk att vi har en så bra partner. Kan också gratulera Anja och Simon till det eftermäle de lämnat. För första gången kände man att det man ville förmedla har tagits till vara och utvecklats. UNF och Fake Free – fortsätt!
Politiken då? Ja nu säger jag som Evert Taube: ” När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord, vi ska segla nu och sätta kurs igen”. Fast jag ska i skymningen promenera mot stranden vid Galle Face.
EH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar