Kliver ut i Jaffnamorgonen. Luften känns bekant. Morgonljuden och morgonens dofter. Visst är det fantastiskt hur starkt luktminnet är, men också ljudminnet. Jag känner mig trygg. Jag är ju hemma på sätt och vis och det kommer jag att få bekräftat under dagen. Det här är mitt Jaffna!
Devadas och Patmanathan kommer redan vid halvåttatiden. Patmanathan börjar få grå strån i skägg och hår han med. Men han är fortfarande lekfull och glad som en liten pojke. Vi åker ut ur Jaffna längs kustvägen ut mot Karainagar och passerar kända platser ur Jaffnas moderna historia. Jaffna West där Jaffnas muslimska befolkning bodde till dess att de jagades ut ur Jaffna av LTTE 1991 (om jag minns rätt).Vaddukoddai där deklarationen om att kräva en egen stat, ett Tamil Eelam, antogs av Tamil United Liberation Front 1972. Vid vägbanken över till Karainagar står soldater som ett tredje minne över hur det gick. En kamp för självständighet och rättigheter som förlorades.
Vi åker genom Oori, mitt kära Oori, där jag för 19 år sedan hälsades som en kung vid mitt återbesök. Mer än 200 familjer med barn stod längs vägen och vinkade. Jag förstår hur kungen och Silvia har det. Jag hörde gång på gång kvinnoröster säga ’tannir’, ordet ’vatten’ på tamil. Där är han som såg till att vi fick vatten i byn, tror jag de sade. När vi åker genom byn nu är det tämligen stilla och mitt besök är inte föranmält.
Effekterna av kriget blir uppenbara när vi kommer till färjeläget på Karainagar. Av båtfabriken återstår några båtformar plus en trasig trålare. Alla byggnader raserade. Hälsocentret som byggdes av norska Rädda Barnen är enbart husgrund och av vårt bibliotek, Globe library, är allt som finns kvar sex armerade pelare som liksom i förtvivlan över krigets vansinne sträcker sina brutna fingrar mot skyn. Här vill lokalbefolkningen att det åter ska skapas ett Globe library, som var så uppskattat av befolkningen på Karainagar och övriga öar väster om Jaffna.Står en stund senare inne under palmyrapalmerna i Thoppukkadu och diskuterar med några människor som återvänt efter många års flyktingtillvaro i Vanni, söder om halvön. Det är här man kallar mig för familjemedlem. Skulle militären dyka upp och undra vad jag gör där skulle man förklara att familjemedlemmen Mr Andersson är hemma och hälsar på. Klart att sådana uttryck berör ens hjärta.
Dagens kulinariska höjdpunkt är när vi stannar till i det lilla samhället Karainagar och äter mango. Mina vänner från Adic säger att dessa mangos överträffar allt de kan få tag på i Colombo. Så söta, så mättade av smak av solen. I huvudstaden får man mangos som skördas för tidigt och fås att mogna med hjälp av kemikalier, säger de. Jag håller med och slafsar i mig flera stycken.
Vi hinner också med ett besök strax utanför Chankanai hos 74 familjer från Madathuvalavu på Karainagar. Byn som låg vid färjeläget och där biblioteket fanns. Måndag ska de ges möjlighet att flytta tillbaka till Madathuvalavu. Men marken där deras hus stod är inhägnad av soldater och kontrolleras av flottbasen intill. Det finns annan mark i byn, men lagfarter ska upprättas, finansiering ordnas för markköp och hus ska byggas. De som ska bygga är i princip eller helt utblottade efter mer än 15 år i flyktingläger i Vanni, söder om Jaffnahalvön.Kanske finns en del av svaret på det problemet när jag senare på dagen får besök vid hotellet av P Kuganeshwaran. Han är den förste från byn Oori någonsin som gick vidare till högre utbildning. Han var pojke i den skola som vi rustade upp och försåg med extra lärare, som en av flera insatser för att få fart på utvecklingen i Oori. Där sitter nu ett levande exempel på att det går att göra inbrytningar i fattigdomshavet. Kugan är idag advokat med inriktning på civilrätt, bl a markfrågor/lagfarter och på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Kugan berättar mycket intressanta saker för mig och lovar Devadas att han ska hjälpa de Madathuvalavubor som förlorat sin lagfarter att få nya. Helt utan kostnad!
Vi hinner med att ta en diskussion med koordinatören för Samurdhi, statens program för att utrota fattigdomen, som funnits sedan 1990-talet. Adic vill starta insatser i Jaffna och Raganathan är på direkt. Så resultatet av det snacket betyder att alla som jobbar i Samurdhi på Jaffnahalvön (ca 400 personer) ska få information om alkohol och andra droger och hur man framgångsrikt kan jobba med det som en del i kampen mot fattigdomen.
Kvällsmålet intas på en liten lokal ”sylta” inne på KKS Road i Jaffna och så kröner vid dagen med besöket på Rio Icecream Parlour i närheten av Nallurtemplet. Det blev alltså köttsliga lustar i form av glass istället för en ’puja’ i templet denna gång. Glass i Jaffna är inte helt fel och jag får väl göra som pappa Thangarajah i byn Madathuvalavu sade 1984 när jag skrev boken ”Sri Lanka – vår syster”. Hans kasttillhörighet gjorde att han aldrig fick gå in i det intillliggande templet. Hans svar på min fråga hur han utöva en religion som utestänger honom från de religiösa platserna. Han sade då att han möter sina gudar vid brunnen eller ute på åkern när han vill. Han är inte beroende av högkastens tempel för att tillbedja sina hinduiska gudar.
Det finns hopp för befolkningen nu när kriget är slut. Men det finns också enormt stora utmaningar. Om regeringen satsar på utvecklingen av norra och nordöstra Sri Lanka kommer det här landet att bli ett. Om man inte gör det kommer en gammal konflikt att ligga olöst och lura under ytan. En dag måste regeringen demobilisera den här delen av landet och skapa ett helt igenom civilt samhälle. Bara den demobiliseringen är en gigantisk uppgift.
Av denna dag återstår en massa intryck och upplevelser som av olika anledningar får stå okommenterade. I vissa lägen stämmer ordspråket "Att tala är silver, att tiga är guld". Det jag står kvar med är tvivlet om ordspråkets riktighet, ett tvivel knutet till känslan att vara bakbunden.
/ Per-Åke Andersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar