De första dagarna har vi bara varit turister - eller, med ett annat sätt att se på det, acklimatiserat oss och börjat få en känsla för landet och kulturen. Det är nog så viktigt, framför allt om det är första gången i ett land i långtbortistan. För mig är det tredje besöket till Sri Lanka och det känns så väldigt bra att få komma tillbaka och faktiskt känna igen sig.
Vi har hunnit med en natt i Colombo på fina Galle Face Hotel och sedan skumpat i buss till Kandy. Det tar på krafterna att åka buss i den trafiken och på de vägarna, så vi är alla rätt sega i perioder. Till vår trevliga guide Imeshas glädje har vi mellan attackerna av paralysie générale brustit ut i sång, trakasserat varandra (nåja, det är mest Uffe och Kjelle som hugger mot varandra hela tiden), skrattat och betett oss så att Imesha säger att svenskar är så häftiga. Det är tillfredsställande att upprätthålla det världskända omdömet om det coola Sverige.
Innan jag for var maken orolig för att jag skulle förgås i trafiken i Colombo. Jag visste var faran låg, och för min del låg den inte i Colombos trafik. Jag inte sätter iväg över vägen ensam där eftersom det är som att försöka sätta över E4:an i rusningstrafik på en 110-sträcka. Det är skumpandet i buss på trånga vägar många mil och med tät trafik som är läskigt. Jag tittar inte på vägen. Jag litar på chauffören, intalar jag mig. Men jag hade ett ögonblick igår när jag tänkte att jag inte ville dö med ”Ra-Ra-Rasputin, lover of the Russian queen” i öronen. Hade ingen lust att få Boney M som svanesång.
På vägen till Kandy besökte vi elefantbarnhemmet där man tar hand om elefanter som trampat på minor eller blivit skadade och sjuka på andra sätt. Det är trevligt att se elefanterna som badar och att le åt babyelefanterna som med lust slänger sig på sidan och sjunker under vattenytan, men när jag hade gjort det i en timme började jag fundera mer. Kanske beror det på att jag varit där en gång tidigare och den stora myseffekten hade avtagit. Jag önskar mig mer omhändertagande av människor, på något vis.
Fakta: vi åkte vidare till Kandy, en stad som jag tycker är ganska fantastisk. Självklart besökte vi tandtemplet där Buddhas tand sägs finnas bevarad. Den finns i en monter i ett relikskrin i ett litet guldigt rum i ett annat rum mitt inne i templet och visas vid Puja-högtiden. Den infaller inte nu så vi såg ingen tand. Här vill jag bara påpeka att Christer och jag faktiskt har sett tanden. Vi vet att den finns. Vi såg den när vi var där med Ceylonklubben nyåret 1989-90.
I Kandy bodde vi på ytterligare ett fint hotell. Vi är ju lite ängsliga, vi folkrörelsemänniskor. Vi vill vara goda och shyssta typer som ägnar sig åt dels ett hållbart resande och inte intar en von oben—attityd mot människorna och landet när vi är på besök. Det kändes alltså lite i samvetet när vi tänkte på hur fint vi bor. Vi delar visserligen rum, de flesta tre och tre, några två och två. Ändå känner vi oss som lyxtyper. Jag skrattade lite åt oss när Catha på förekommen anledning berättade hur mycket rummen inklusive middag och frukost kostade, och en kollektiv suck av lättnade hördes i bussen. En stund till kan vi känna att vi är helt okej – innan samvetet hugger till igen. Det är inressant det där, hur vi ofta är överkänsliga och helt säkert totalt avtrubbade lika ofta utan att inse det.
I morgon är det slut med att bara känna in och turista. I morgon börjar vi jobba. Vi skall träffa personalen på ADIC och har workshops med dem. De har många bra metoder och tankar som redan har börjat lära oss av. Frågan är om vi, Junis, som till största delen bedriver verksamhet för barn, kan använda något att ADIC:s arbetssätt och i sådana fall bli en vassare organisation. Jag är i vilket fall som helst mycket imponerad av den effekt deras arbete har haft på alkohollagstiftningen i Sri Lanka. Jag har hittills inte sett en skymt av alkoholreklam – så var det inte 1989. Så har det inte sett ut i de andra länder i Asien och Afrika som jag varit i. Tvärtom är det överfullt av alkoholreklam överallt där. ADIC har haft en stor del i detta genom sitt arbete med ad-busting, attitydfrågor och intensivt arbete gentemot lagstiftare.
Jag ser fram emot morgondagen. Och går och lägger mig, tillbaka på Galle Face Hotel. Med Indiska Oceanens bränningar dundrande i öronen.
Sincerely yours
/Jenny Tapper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar