fredag 19 februari 2010

Brunswick Estate

Det finns 471 plantager, eller estates, i Sri Lanka. ADIC har haft plantage-program sedan mitten av 90-talet, utspritt över åren på totalt 110 plantager.

Den plantage jag besöker heter Brunswick Estate och ligger obeskrivligt vackert beläget med enastående utsikt över gröna kullar och inte minst Adam's Peak - ett berg av religiös betydelse för buddhister, hinduer, kristna och muslimer i landet. "Now you can see the beauty of Sri Lanka", konstaterar Tanna från ADIC, när vi beskådar landskapet. Man kan förstå att engelsmännen trivdes här både med miljö och ett otroligt behagligt klimat.

Managern för Brunswick tar emot i sitt residens, ett mycket engelskt kolonialhus byggt 1920. Just här i plantageområdena påminns man extra mycket om engelsmännens tid i landet. Alla estates har brittiska namn. Det finns till och med en som heter Stockholm - men det är mig veterligen svenskt.

Jag undrar om man som plantagearbetare tänker "vilken ynnest att jag får arbeta i denna vackra miljö varje dag" - för livet på plantagen är hårt och strävsamt, inte minst för kvinnorna. Kvinnorna är de som framför allt plockar tebladen från buskarna och mannen har de mer betungande arbetsuppgifterna. Därför har kvinnorna längre arbetsdag, till fyra, medan mannen slutar vid halv två-tiden. Men då kanske mannen kan ordna med middag, frågar jag. De skrattar - nej mannen lagar inte maten. Det gör kvinnorna efter arbetsdagens slut. Vad gör mannen då? Det är här som alkoholen spelar in. Den är ett stort problem på plantagerna då många män är alkoholiserade vilket leder till våldsamheter både i hemmen och i plantagen. De dricker för att de har tråkigt, för att de är trötta, för att de har ont.

ADIC har arbetat mycket målinriktat med just den här problematiken. En viktig framgångsfaktor är att plantageledningen , det vill säga manager, deputy manager och så vidare, tillåter ADIC att vistas fritt på plantagen och att integrerera ADICs awareness program i den befintliga strukturen. De möter arbetarna på morgonens 'muster' (när de anmäler sig till jobbet), leker med barnen, finns kvar på kvällen efter arbetsdagens slut, har uppsökande verksamhet.

Arbetarna bor i så kallade line houses, små små boenden på rad, ofta med gemensam toalett. De tjänar i genomsnitt 400 rupies om dagen, vilket motsvarar ungefär 25 kronor. Samtidigt bekostar plantagen deras boende, om än enkelt, vatten, elektricitet och sjukvård. En del tycker att plantagearbetarna har det bra, arbetet är hårt men de får också mycket av plantagen. Om någon ska föda barn här kommer ambulansen med en gång, får jag höra. Men om en kvinna i en vanlig by ska föda är det minsann ingen som kommer.

Jag träffar Vijayakumar, en man i 40-års åldern som tidigare var alkoholiserad och som nu är nykter. Han berättar att det är stor skillnad i hans liv. Tidigare hade han och frun en dålig relation och barnen var rädda för honom. Han var inte något stöd för familjen utan söp upp pengarna och skapade dålig stämning bland sina grannar. Vad fick honom då att sluta? Han mötte ADIC flera gånger och brydde sig inte. Men det som fick honom att sluta var till sist insikten om hur mycket av inkomsten som bara försvann, och hur mycket bättre ekonomin skulle bli om han slutade dricka. Idag är han ett stöd för sin familj och ekonomin fungerar.

Utmaningen för ADIC är nu att deras insatser ska hålla även utan deras närvaro. Därför har man en struktur i varje plantage med plantagearbetare som fungerar som ADIC-volontärer. Även om ADIC inte har sin personal på plats varje månad, så som det är nu, finns det ändå människor på plats som tar aktivt ansvar och fortsätter att stödja och följa upp.

----------

Idag har jag också gått igenom två helsidors annonser där föräldrarna annonserar efter lämplig partner till sina barn. Särskilt brudannonserna är intressanta; föräldrarna anger gärna mått på dotterns utseende, att hon är intelligent och tillmötesgående och om hon har någon intressant släkting.

I natt flyger jag hem, tack för mig.

Bild: Simon Tullstedt

1 kommentar:

  1. Underbart att läsa! Hoppas att resan var riktigt bra!

    /Sara

    SvaraRadera