Möjlighet till ett nytt liv

Hej igen!

Nu har jag varit på plats i Tanzania i nästan två veckor och det har varit fullt upp med en massa besök hos partners och jag har fått träffa en massa underbara människor.

I förra veckan åkte jag och Gunnar, som är regionchef för Internationella Institutet här i Östafrika, till Iringa, ca 50 mil väster om Dar es Salaam. Resan tog hela dagen och Gunnar tog oss säkert fram hela vägen. På vägen passerade vi Mikumi nationalpark och fick se zebror, giraffer, elefanter, gaseller och apor på vägen dit och hem.

Ett parti på vägen dit är väldigt brant och vi såg en del lastbilar som det inte hade gått så bra för längs med vägen. Påfallande var också den extrema torka som man såg i dalarna som annars brukar vara alldeles gröna. Nu såg alltihop ut som döda träd. Hoppas v erkligen att regnet kommer snart eller att man börjar med lite trädplantering i kombination med jordbruk och djurhållning i området, för att förhindra den extrema torkan och även jorderosion när regnet sen väl kommer.

I Iringa besökte vi vår partner IDYDC, Iringa Development of Youth and Disabled & Children Care under två dagar. IDYDC har ett omfattande arbete, där vi fick besöka två av projekten som de driver i samarbete med oss.

Det första projektet vi besökte är en del av Världens Barn och innebär att rehabilitera gatubarn. Man räknar med att det i området finns ca 8000 gatubarn och via ett center, Upendo Center, ger man barnen ett tillfälligt hem, mat och teoretisk och eller praktisk utbildning, för att så småningom kunna återförena barnen med sina familjer. Först ser man också till att föräldrana är redo för att barnen ska kunna komma tillbaka.

Med i bilden finns någon form av alkoholmissbruk - antingen hos föräldrarna, vilket varit en direkt eller indirekt anledning till att barnen kommit till gatan från början, eller att barnen själva har missbrukat alkohol.

Upendo center har funnits i flera år och man har en lång erfarenhet av att arbeta med rehabilitering av gatubarn. Projektet är numera också en del av Världens Barn och tack vare pengarna därefrån kan man nu ta emot fler barn.

Arbetet inleds med att identifiera vilka barnen är som lever på gatan och vilka som kan tänka sig komma till centret för att där påbörja en rehabilitering för att sedan kunna komma tillbaka till sina familjer.

Jag fick tillfälle att prata med två av barnen, som har påbörjat sin rehabilitering och får ta del av deras historier och hur de ser sin framtid. Båda tycker att det är en stor möjlighet att få ha kommit dit och när de själva blir vuxna skulle de vilja hjälpa andra barn på samma sätt som de blivit hjälpta.


Freygob Kidugo, var ett av Världens Barn-barnen, som posserar framför den nybyggda sovsalen. Jag får också tala med Salim Kiyeyeu, som själv levt på gatan och nu arbetar som patron och hjälper barnen på centret.

Det är verkligen inspirerande möten och underbart att få höra den framtidstro om att skaffa sig ett gott liv i framtiden trots den bakgrund de har och också få höra den välvilja som finns hos dem att få hjälpa andra barn i framtiden.

Ha det gott!

/Camilla

Pa besok pa regionkontoret i Dar es Salaam!

Hej halla!

Som ny kommunikator pa Internationella Institutet har jag formanen att redan efter en och en halv manad fa aka till vart regionkontor i Dar es Salaam. Jag kommer vara pa plats i Ostafrika i sex veckor for att se hur verksamheten fungerar har. Jag kommer att resa runt inom Tanzania, i Kenya och Burundi och besoka olika partners och se hur de rent praktiskt arbetar.

Jag kom igar morse och har hunnit gora mig lite hemmastadd i lagenheten och se mig runt i de narmaste omgivningarna.

Redan imorgon, tisdag, kommer jag och Gunnar, som ar regionchef pa kontoret i Dar es Salaam att resa till Iringa, dar vi kommer besoka nagra olika projekt. Resan kommer ta hela dagen, da vi aker bil 50 mil.

Jag ser valdigt mycket fram emot min vistelse har och kommer halla er sa uppdaterade det gar med tanke pa resande, tillgang till strom och internet.

Ha det gott sa hors vi!

/Camilla

En dag i det globala livet

En kort berättelse utan krångliga bisatser. Rakt på. Ibland talspråk eller felaktiga stavningar. Men så här var det:

Vaknade 06.15. Klarvaken. Jävlar, Chaiya skall ju till Vientiane i veckan och träffa Lao Women Union. Han behöver besked om studien om mäns våld samt en budget. Förslaget ligger fortfarande ute för kommentarer. Leissner och Per-Åke har svarat. Lilian har haft synpunkter. Jag ringer Chaiya. Han har just kommit hem från träningsrundan. Åker i morgon säger han. Bra – då hinner jag göra en budget. Datorn i knä. Vet att den blir varm och sveder låren om jag inte lägger täcket emellan – gör så. LWU har skickat en budget. Forskaren Siriporn en annan för sin insats. Gör en kolumn med ursprunget och en prutad av mig. Skickar till Chaiya och Sengkeo.

Går till gymmet. Efter 20 minuter är jag less. 20 ggr 2 med maskinen för att stärka axlar och 2 km på bandet. Nog.

Frukostmatsalen på ett bättre asiatiskt hotell är intressant. Tycker jag. Ser de två männen från Iran vid ett bord. Jag vet det eftersom vi checkade in samtidigt och jag såg deras pass. Den yngre, lite muskulös, t-tröja, mycket frukt på tallriken och kort hästsvans. Den äldre kunde serverat spagettin till Lady och Lufsen. Men han ser snäll ut. Det gör däremot inte biffen vid bordet intill som delar det med en med minimal kroppshydda. Biffen äter äggröra, äggröra, äggröra och bacon, bacon, korv. Och sen ytterligare en portion, men nu toppad med pannkakor och rostat bröd. Den lille ser jag knappt bakom tallriken. Jag tappar matlusten. Borrar mig ner i Bangkok Post. Ber om mer te. Går för att ta en smörgås. Har bara tagit juice och frukt. Kommer tillbaks till bordet som är kliniskt rent. Det slår mig att effektiviteten hos frukostpersonalen är 200%. Nu ber jag om kaffe. Tar koppen och sätter mig ute i foajén. Långt från biffen.

Fortsatta strider i gränszonen mellan Thailand och Kambodja. Gulskjortorna, som är/har blivit ultranationalistiska kräver blod och tempel. Vägar och åkermark. Heder. Bort med premiärministern. Bort med regeringen. In med – ja vad? Rödskjortorna skramlar. Vi befarar militärkupp. Vi vill – ha tillbaka Thaksin? Militären lovar att inte kuppa. Abhisit lovar nyval. Abhisit lovar sitta kvar.

Världsnyheterna raglar över mig från skärmen. Nytt oväder över södra Sverige. Blir Pagrotsky en bra ordförande? Obama lovar nu. Clinton lovar mer. Merkel förhandlar. Bildt twittrar. Hu har varit i norra Kina och hejat på våren. Cricket är ingen vit sport.

Tar en taxi till flyget. Orkar inte släpa min 19,8 kg tunga väska alla fyra våningar. Vägde den på rummet. Taxikillen kör mot Don Muang? Har han fått fel info. Jag sa Suvarnabhumi. Uppe vid Din Daengkrysset där de har världens längsta rödaljusintervaller kan man se ONCBs högkvarter. Ligger alldeles bredvid gatukorsningen där de röda hade sitt högkvarter. Ser dock inte skylten med IOGT Thailand som förr satt till höger om porten. Den plockades nog ned när nämnde T kom till makten och justitiedepartementet tog över ansvaret för narkotikamyndigheten. Nu svänger taxin upp på motorvägen mot rätt flygplats.

Air Asia är världens bästa lågprisbolag. Nu har alla råd att flyg. Enligt reklamen. Stämmer kanske. Det är i alla fall väldigt MÅNGA som ska checka in. Jag har två timmar till avgång så det är helt OK. Tror jag. Efter 15 minuter får jag reda på att jag står i fel kö. Är jag i Indien? Flyttar tillsammans med en grupp på fem kineser till en annan kö. Den får nu två svansar. Det är inte populärt. Vår minisvans kommer alltså inte in i gemenskapen så lätt. Det tar väl en halvtimme innan blickarna som var som tundran inte stirrar på oss lika hårt. Jag förstår ju inte vad dom säger så jag ler. Det gör inte de hennafärgade yngre männen. Varför är hennafärg populärt? Och lika lite deras kvinnliga sällskap. De ska till Penang så jag slipper dem på flyget, men vi umgås ju tätt under en längre period. Ingen ler som de som jag sett från Pekingoperan. Kinesiska nyåret har dundrat förbi. Det kan man också bli av trötthet eller leda. Jag försöker förgäves få ögonkontakt med en kvinna som ansvarar för köbildningarna. Slutligen trippar hon fram till mig. Ja hon har säkert 11 cm klack. Jag visar min biljett och undrar försynt om jag skulle kunna byta disk till den där det sitter en annan kvinna med lägre klackar men utan trettio personer framför sig. Byta till den disken. Den damen är ju gravid. Språkförbistring eller uttalsfel. Från mig eller?

20 minuter senare blir jag anvisad till disken med den gravida kvinnan. Då har jag fortfarande en timme till avgång. Air Asia stänger gaten 20 min dessförinnan. Direkt mot passkontrollen. Ställer mig i den tredje kön. Tvärstopp. Byter till första som gått ett par steg. Ca 30 pers före. Då visar det sig att det är en medelålders man som arbetar vid denna disk. Mannen är populär bland personalen. Man skrattar och ropar små kommentarer till honom. Men han kan ju knappt läsa pass. När det två kvinnliga passkontrollanterna avverkat tre resanden, då håller min grabb fortfarande på med sin första.

Gruppen med hennafärgade dyker upp. De ställer sig sex – sju platser bakom mig, men gruppledare byter snart till kö tre. När jag fortfarande har fem före har hela hennagruppen passerat och gått till säkerhetskontrollen.

Jag passerar den med 10 min kvar till avgång. Gate E6. Den som varit på Bangkoks nya flygplats vet avstånden. Jag tar mina två ryggsäckar i famnen. Elektronik, böcker, handlingar och mynt i den ena. Dator och livrem i den andra. Springer genom första avdelningen. Och folk går ju inte rakt fram. Hinner inet stanna och kolla skylten med avgångar. Nästa avdelning. Nerför rulltrappan. Ut på rullbandet. Hänger på en annan jäktad men något yngre man. Nerför rampen. 30 minuter försenat. Köper en förpackning kycklingspett på planet.

Moln över Kuala Lumpur. Incheckning under minuten. Går enligt elektronisk skylt till bagageband 5. Väntar. Efter femton minuter står det fortfarande Krabi på skylten. Väskan har fallit av bandet på bana 2! Mot hotellet. Trafikstockning. Kommer fram strax efter 18 lokal tid. Går ut för att fylla på pengar för mobila bredbandet.

Har Digi som operatör. De har en lite shop i Suria-KLCC. Under Petronas towers. De som en gång var världens högsta. De som blir ett bestående minne av Mahatir. I shopen jobbar fyra män. Två vid ett bord till vänster. Två stolar framför. Två andra bakom en disk till höger. Technical support. De senare är lite yngre. En har ganska långt hennafärgat hår. Det står upp. Jag får ögonkontakt med honom. Visar upp mitt Digikort och vill att han kollar det. Köp mer tid svarar han. OK säger jag. Det är hett i affären. Köp i nästa affär. Den till höger när du går ut. OK säger jag och går ut. Flickan i nästa affär förstår knappt vad jag säger. Hon ropar högt på någon medarbetare. Hon ropar igen. Något högre, men på samma språk. En yngling kommer och säger ten ringit. Ok säger jag. Får en remsa och så är jag ointressant.

Går tillbaka till Digi, där det nära utgången finns en liten demonstrationsbänk. Där försöker jag byta simkort med telefonen eftersom jag måste ringa och ladda. Simkort inaktivt säger telefonen. Visar ska det vara. Jag går till den hennafärgade ynglingen. Måste ställa mig i kö. När jag kommer fram hänvisar han till det lilla bordet med de två lite äldre männen till vänster i rummet. Det är hett. Jag tror jag fått feber. Jag ser mot bordet. Kö. Blir nummer tre. Som tur är hänvisas indierna som står före mig till den hennafärgades kompis. Jag kan slå mig ned på en stol framför mannen som ansvarar för customs relations. Han till höger ansvarar för payment online. Han gör inget, men det rullar sakta ut en liten remsa ur en apparat mellan de två herrarna. Han tar då och då tag i remsan och viker den så den ramlar på hans sida disken. Annars hade jag fått alla payments online i knäet.

Min customs relationskompis. Jag trodde verkligen han var det. Min kompis. Han tar mitt simkort och knappar på datorn. Han knappar vidare och tittar upp. Det är hett. Joo, jag måste ha fått denguefeber. Snart får jag yrsel. Men först ska jag mitt simkort. Efter fem minuter säger han att kortet är inaktivt. Jaha sa jag. Det sa jag ju när jag kom för andra gången. Han ler. En yngre indisk man som håller ställningarna i Digis butik. Du måste köpa ett nytt simkort. OK sa jag. Det har jag velat senaste timmen. Han ser frågande på mig. OK säger jag igen. Jag tar ett nytt simkort. Inte här säger han. Du kan köpa på technical support. Nu är det lika hett som i Karachi. Jag orkar knappt resa mig och ställa mig i kö till de yngre herrarna. Som tur är ska jag handla av den som jag inte pratat med tidigare. Vi säger inte mycket. 35 ringit. Säger han. Ok. Kvitto. Säger jag. Stapplar ut. Hungrig med utan matlust.

Går in på Secret Recipe. Beställer en standardrätt och iste. Dricker. Sneglar runt. På bordet till höger sitter fyra ungdomar. In kommer en tårta. Jätteformat. Choklad. Lite lik svensk Schwarzwald. Tre ljus. Sen sjunger två i personalen Happy Birthday. Vi andra i lokalen sjunger också. Jag kan inte sjunga sista versen eftersom jag inte har något namn. Men jag ler. Flickan blåser ut ljusen. Då frågar de om jag vill ha en bit. Tack gärna. Ett samtal om vad de gör. Vem jag är. Den obekanta fyller 31. Grattis igen säger jag. När jag ätit nästan hela biten som lagts för mig tackar jag igen. Då frågar de om jag vill följa med på disko. Har jag feber? Tack för erbjudandet, men jag måste gå till hotellrummet och kolla mejl. De ler. Jag ler. Jag går ut i natten.

På rummet ser jag att jag har 46 mejl. Har jag feber?

++++++++++++++++++++++++

Detta var igår.

God natt.

Esbjörn

I trehjuling på väg mot barns rättigheter

Sri Lanka dag 5 / 14 dec

Det ÄR en särskild känsla att trängas på huvudstadens gator i morgonrusningen i en trehjuling med avgasröret från en stor buss en meter vid sidan pumpandes ut moln av bränd diesel så att byxben och hår fladdrar. (Det senare stämmer inte riktigt eftersom jag åkte ner nyklippt.) Jag blev upplockad denna morgon av Premasiri, Adics trehjuliga chaufför, inför dagens avslutande arbete på Adic.

Mötte hela Adicpersonalen och fick möjlighet att framhålla hur vårt gemensamma arbete väl fyller kraven som riksdagen formulerat att biståndet ska vara rättighetsbaserat, syfta till fattigdomsbekämpning och stimulera till demokrati och jämställdhet. Jag menar att
- minskat alkoholbruk stärker barns rättigheter att inte bli slagna eller att familjens knappa inkomster räcker till mat och skolmaterial (rättighetsbaserat och fattigdomsbekämpning)
- minskat alkoholbruk leder till att våldet i nära relationer minskar och stärker på så sätt kvinnors ställning och möjligheter att delta i samhällsbyggandet (demokrati- och jämställdhetsaspekterna.)
- minskat narkotikabruk leder till mindre kriminalitet och bättre ekonomi för familjer (demokratiaspekt och fattigdomsbekämpning).

Ibland blir fokusering kring just substansen så stark att man glömmer det vidare perspektivet som jag beskrev här. Analysen vid rapporteringen av 2010 års aktiviteter hoppas jag färgas av det här talet.


Jag fick en omedelbar respons med en presentation hur man jobbar gentemot ett antal skolor med Barnkonventionen som bas för att diskutera alkohol och narkotika. Adic har med andra ord en tydligt rättighetskompass i sitt arbete.

Ger mig iväg ut till flygplatsen vid 17-tiden och säger tack till Morten Lönstad, Foruts generalsekreterare, som jag delat lägenhet med. Norska Forut kommer att radikalt förändra sin Sri Lankainsats till följd av att Rajapakseadministrationen, Sri Lankas regering, rejält inskränker utländska organisationers möjlighet att verka i landet.

Skymningen sänker sig innan vi når flygplatsen. Resan går genom centrala delarna av Colombo, Galle Face Green, förbi gamla parlamentet och Hotellen Galle Face Green, Taj Samudra, Galadari Meridien där vi hade IOGT Internationals kulturkonferens 1992, Hotell Hilton in i Fort (själv citykärnan), vidare förbi järnvägsstationen och Pettah, marknadskvarteten som kokar av aktivitetet och där stora bomber exploderat under faser av inbördeskriget, passerar Messenger Street, där President Premadasa mördades 1 maj 1993 av en bomb samtidigt som jag passerar i bil från flygplatsen 6-7 kvarter bort... osv. Varje meter jag förflyttar mig är kopplat till minnen av olika slag efter 33 års relation med detta land och mer än tjugo besök där.

Sri Lanka, jag kommer snart igen. Det är en person jag är särskilt angelägen att visa detta mitt andra hemland där jag trots krig och bomber och hot alltid känt mig trygg. När befolkningen i Thoppukkadu eller Oori säger att jag är en i familjen, vad har jag att frukta? Hon kommer att gilla Sri Lanka, hon med!

/Per-Åke Andersson

Lucia, Bill Gates och demokratimörker

Sri Lanka Dag 4 / 13 dec

Det är Lucia men inte här. Traditionerna är svåra att utöva på 800 mils avstånd när man är på tillfälligt besök. Här råder på många håll annars ett mörker som skulle behöva lysas upp. Ett demokratiskt mörker eftersom den fria pressen klart tagit intryck av attacker mot journalister och medialokaler, där rättsväsendet sedan misslyckats med att lagföra gärningsmän. Men också på grund av att en redan mycket stark presidentmakt gjorts ännu starkare. Sri Lanka är en demokrati med en konstitution som ger dess president en diktators makt.

Men dagen ägnas inte åt varken svenska traditioner eller lankesisk demokrati. Nio presentationer under 3,5 timme av Adics verksamhet under 2010 är lite tröttande men framför allt intressant och inspirerande. Deras projekt med heroinmissbrukare i Negombo i samarbete med FNs narkotikaorgan, UNODC, är innovativt och effektivt och kan tjäna sonm exempel. Men inte låter det klokt att samla heroinister till ett 14-dagars läger med syfte att få dem att sluta och låta dem missbruka under tiden. Och ändå, det lyckas. Metoden, som är noga utvecklad, visar tydlig framgång. Gavin, Roy och Keerthi som berättar är levande exempel på hur sant hopplösa fall kan bryta ett 'evigt' missbruk. Kanske något för nästa WFAD att ta in som en programpunkt.

Adic är en verkstad, ett laboratorium med forskning, en lobbygrupp, ett dynamiskt kreativitetscenter. Det vore värt att göra till en akademi för utbildning av personer från olika delar av världen. Varje land skulle behöva få ett eget Adic. Vi kan bistå i det om någon ställer upp med medlen.

Bill Gates eller Gunilla Carlsson! Hör ni! Vi har en modell för att möta några av nutidens stora gissel, alkohol, narkotika och tobak. Ni har ju pengar. Vår modell och era pengar skulle göra skillnad. Och Gunilla! Kommer du ihåg att du sade vid Utrikesutskottets utfrågning om PGUn i maj 2008 att alkoholen förtjänar att uppmärksammas mer i biståndet? När då tänkte du? Nu eller .... ?

Besök i Sri Lanka innebär att man också passar på att ekipera sig. House of Fashion och Odell gör att jag själv blir glad och att två kvinnor i min närhet blir glada. Sista kvällen betyder också middag med Marikkar, min gode vän sedan lång tid. Indisk vegetarisk restaurang vid lunch och indisk restaurang för middag. För gommen är det spännande tillfällen att fånga när man är här. Lunchen igår var en riktigt genomlankesisk sådan med rice and curry.

I morgon ska jag hem till svensk snö och bomber som helt plötsligt drabbat vår trygga vardag.

/ Per-Åke Andersson

Åka, skaka, åka, skaka

Sri Lanka Dag 3 / 12 dec

Lätt att beskriva dagen som består av start från Jaffna redan 07.20 för en delvis skakig bilfärd som 11 timmar senare för oss till familjer resp boende i Colombo med omnejd. Vi tar en annan väg hem. Kör via Anuradhapura och Puttalam hem och funderar ett tag över det kloka i det valet. Men när vi väl når Puttalam, jag tidigare, står det klart att vägstandarden höjts enormt i vissa delar av landet.

Fikastopp i Kilinochchi, lunch i Anuradhapura, en riktigt rice and currylunch, fikastopp i Chilaw och trevligt snack på vägen hem.

Jo, Priyantha tryckte plattan när vägen tillät och fångades av en kamera när han höll en bra bit över 100. Han tog med sig tillståndet från myndigheterna för mig att åka till Jaffna, visade det och förklarade att VIP-personen han hade i bilen måste till flyget och att det var anledningen till fortkörningen. Han kom undan med det eftersom han slapp förklara när flyget går, dvs först 2 dygn senare.

Morgondagen erbjuder arbete, arbete och middag hos min gamle vän sedan mer än 30 år, Mariks.

/ Per-Åke Andersson

Flyktingar, min familj, mango och lite till

Sri Lanka dag 2 / 11 dec
Kliver ut i Jaffnamorgonen. Luften känns bekant. Morgonljuden och morgonens dofter. Visst är det fantastiskt hur starkt luktminnet är, men också ljudminnet. Jag känner mig trygg. Jag är ju hemma på sätt och vis och det kommer jag att få bekräftat under dagen. Det här är mitt Jaffna!

Devadas och Patmanathan kommer redan vid halvåttatiden. Patmanathan börjar få grå strån i skägg och hår han med. Men han är fortfarande lekfull och glad som en liten pojke. Vi åker ut ur Jaffna längs kustvägen ut mot Karainagar och passerar kända platser ur Jaffnas moderna historia. Jaffna West där Jaffnas muslimska befolkning bodde till dess att de jagades ut ur Jaffna av LTTE 1991 (om jag minns rätt).Vaddukoddai där deklarationen om att kräva en egen stat, ett Tamil Eelam, antogs av Tamil United Liberation Front 1972. Vid vägbanken över till Karainagar står soldater som ett tredje minne över hur det gick. En kamp för självständighet och rättigheter som förlorades.

Vi åker genom Oori, mitt kära Oori, där jag för 19 år sedan hälsades som en kung vid mitt återbesök. Mer än 200 familjer med barn stod längs vägen och vinkade. Jag förstår hur kungen och Silvia har det. Jag hörde gång på gång kvinnoröster säga ’tannir’, ordet ’vatten’ på tamil. Där är han som såg till att vi fick vatten i byn, tror jag de sade. När vi åker genom byn nu är det tämligen stilla och mitt besök är inte föranmält.

Effekterna av kriget blir uppenbara när vi kommer till färjeläget på Karainagar. Av båtfabriken återstår några båtformar plus en trasig trålare. Alla byggnader raserade. Hälsocentret som byggdes av norska Rädda Barnen är enbart husgrund och av vårt bibliotek, Globe library, är allt som finns kvar sex armerade pelare som liksom i förtvivlan över krigets vansinne sträcker sina brutna fingrar mot skyn. Här vill lokalbefolkningen att det åter ska skapas ett Globe library, som var så uppskattat av befolkningen på Karainagar och övriga öar väster om Jaffna.

Står en stund senare inne under palmyrapalmerna i Thoppukkadu och diskuterar med några människor som återvänt efter många års flyktingtillvaro i Vanni, söder om halvön. Det är här man kallar mig för familjemedlem. Skulle militären dyka upp och undra vad jag gör där skulle man förklara att familjemedlemmen Mr Andersson är hemma och hälsar på. Klart att sådana uttryck berör ens hjärta.

Dagens kulinariska höjdpunkt är när vi stannar till i det lilla samhället Karainagar och äter mango. Mina vänner från Adic säger att dessa mangos överträffar allt de kan få tag på i Colombo. Så söta, så mättade av smak av solen. I huvudstaden får man mangos som skördas för tidigt och fås att mogna med hjälp av kemikalier, säger de. Jag håller med och slafsar i mig flera stycken.

Vi hinner också med ett besök strax utanför Chankanai hos 74 familjer från Madathuvalavu på Karainagar. Byn som låg vid färjeläget och där biblioteket fanns. Måndag ska de ges möjlighet att flytta tillbaka till Madathuvalavu. Men marken där deras hus stod är inhägnad av soldater och kontrolleras av flottbasen intill. Det finns annan mark i byn, men lagfarter ska upprättas, finansiering ordnas för markköp och hus ska byggas. De som ska bygga är i princip eller helt utblottade efter mer än 15 år i flyktingläger i Vanni, söder om Jaffnahalvön.

Kanske finns en del av svaret på det problemet när jag senare på dagen får besök vid hotellet av P Kuganeshwaran. Han är den förste från byn Oori någonsin som gick vidare till högre utbildning. Han var pojke i den skola som vi rustade upp och försåg med extra lärare, som en av flera insatser för att få fart på utvecklingen i Oori. Där sitter nu ett levande exempel på att det går att göra inbrytningar i fattigdomshavet. Kugan är idag advokat med inriktning på civilrätt, bl a markfrågor/lagfarter och på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Kugan berättar mycket intressanta saker för mig och lovar Devadas att han ska hjälpa de Madathuvalavubor som förlorat sin lagfarter att få nya. Helt utan kostnad!

Vi hinner med att ta en diskussion med koordinatören för Samurdhi, statens program för att utrota fattigdomen, som funnits sedan 1990-talet. Adic vill starta insatser i Jaffna och Raganathan är på direkt. Så resultatet av det snacket betyder att alla som jobbar i Samurdhi på Jaffnahalvön (ca 400 personer) ska få information om alkohol och andra droger och hur man framgångsrikt kan jobba med det som en del i kampen mot fattigdomen.

Kvällsmålet intas på en liten lokal ”sylta” inne på KKS Road i Jaffna och så kröner vid dagen med besöket på Rio Icecream Parlour i närheten av Nallurtemplet. Det blev alltså köttsliga lustar i form av glass istället för en ’puja’ i templet denna gång. Glass i Jaffna är inte helt fel och jag får väl göra som pappa Thangarajah i byn Madathuvalavu sade 1984 när jag skrev boken ”Sri Lanka – vår syster”. Hans kasttillhörighet gjorde att han aldrig fick gå in i det intillliggande templet. Hans svar på min fråga hur han utöva en religion som utestänger honom från de religiösa platserna. Han sade då att han möter sina gudar vid brunnen eller ute på åkern när han vill. Han är inte beroende av högkastens tempel för att tillbedja sina hinduiska gudar.

Det finns hopp för befolkningen nu när kriget är slut. Men det finns också enormt stora utmaningar. Om regeringen satsar på utvecklingen av norra och nordöstra Sri Lanka kommer det här landet att bli ett. Om man inte gör det kommer en gammal konflikt att ligga olöst och lura under ytan. En dag måste regeringen demobilisera den här delen av landet och skapa ett helt igenom civilt samhälle. Bara den demobiliseringen är en gigantisk uppgift.

Av denna dag återstår en massa intryck och upplevelser som av olika anledningar får stå okommenterade. I vissa lägen stämmer ordspråket "Att tala är silver, att tiga är guld". Det jag står kvar med är tvivlet om ordspråkets riktighet, ett tvivel knutet till känslan att vara bakbunden.

/ Per-Åke Andersson