Inspirerande människor på Blue Cross, Kenya

Hej igen!

Efter Burundi åkte vi vidare till Kisumu i Kenya. Där träffade vi första dagen
Blue Cross, som aspirerar på att bli ny partner till oss på
Internationella Institutet. De har redan idag en väldigt bra
verksamheten och söker mer bidrag för att kunna utöka denna.Blue
Cross i Kisumu har en verksamhet som rätt mycket liknar den som IDYDC
har i Iringa. De arbetar med gatubarn och rehabilitering av dem på ett
hem, där Blue Cross även har sitt kontor. Barnen på
rehabiliteringshemmet är bara pojkar och de kallas för Kingdom Kids.

I deras verksamhet är de ute på gatorna där de vet
att gatubarnen håller till. vilket i huvudsak är vid den stora
marknaden, Kibuje. Där pratar de med gatubarnen och erbjuder dem att
vara med i aktiviteter som de håller på gatan. De har samlingarna i en
lokal och där får barnen tvätta sina kläder och delta i olika
aktiviteter, så som bollspel till exempel. Detta är ett sätt för Blue
Cross att ta reda på vad barnen kan ha för olika problem när de
interagerar med varandra. Till exempel om de är våldsamma.

Om barnen bestämmer sig för att vara med i Blue Cross grupp träffas de
ett antal gånger och sedan har de möjlighet att få komma till hemmet,
där de får gå i skolan och får möjlighet till en alternativ framtid än
att leva på gatan. Samtidigt försöker man att identifiera barnens
familjer och arbetar med föräldrarna för att göra dem redo att få hem
sina barn igen.

De barn som kommer till hemmet har haft problem som
på ett eller annat sätt är kopplade till alkohol. Det kan antingen vara
att de missbrukat själva eller att alkohol varit ett problem i hemmet
som lett till våldsamheter, fattigdom eller andra problem som fått
barnen att hamna på gatan från början.

De vi träffar som arbetar på Blue Cross är Ishmael,
Rose-Mary, James och Mebo. Ishmael och Mebo bor också på hemmet och
arbetar i princip dygnet runt varje dag. Rose-Mary bor i ett eget hus
och James bor i ett hus ett stenkast från rehabiliteringscentret.

Det är verkligen fascinerande att få träffa människor
som brinner så för att göra livet bättre för andra. De är alla så varma
och trevliga.


Det första intryck jag får av James, som är
projektkoordinator är att han är väldigt kompetent och har full koll på
läget när Gunnar frågar om dokument och annat som behövs för att de ska
ansöka om att få pengar till sitt projekt. Han ger ett alltigenom
professionellt och sympatiskt intryck och har samtidigt nära till
skratt.


När vi sedan besöker ett slumområde får jag reda på
att det är där James har vuxit upp. Det visar sig också att han är
föräldralös och inte haft några andra släktingar som tagit hand om
honom. Han är äldst bland åtta syskon och har själv uppfostrat sina
syskon och tar fortfarande hand om dem. Den yngsta går idag i andra
klass.Vi avslutar vårt besök med lunch på en
restaurang vid Victoriasjön där flera av gatubarnen håller till och där
man tvättar lastbilar, bilar och motorcyklar precis vid vattnet (kanske
inte den bästa idén...). Maten som blir över ber James att få med sig
och innan vi åker ger han den till två gatupojkar.Det värmer i hjärtat att få träffa sådana människor.

Vi hörs snart igen!

Camilla

Learning about Blog use with Camilla

Now I will be in a position to share with you on what happens in Reginal Office East Africa (ROEA)
Helena Program Officer -ROEA

Hamnade visst mitt i ett scoutmöte

Hej igen!

Efter några dagar i Dar es Salaam var det sen dags att ge sig ut och resa lite igen.Denna gång bar det iväg till Bujumbura i Burundi, med flygbyte i Nairobi.

I Bujumbura besökte vi Lilian och Chantal som arbetar med flick- och pojkscouter. De tog oss med till Gitega, som är den näst största staden i Burundi efter Bujumbura. Gitega ligger mitt i Burundi och har mellan 20 000 och 30 000 invånare.

Men först gjorde vi ett litet besök på ministeret där vi bland annat fick träffa ungdomsministern, som scoutrörelsen har en bra relation med. Mötet hölls på fyra språk samtidigt. Franska, kirundi, engelska och swahili. Mest hölls det på franska och kirundi, som jag inte kan pratar något av dem. Trots det kan man ju förstå en del av sammanhanget och att man kan gissa sig till vissa ord. När samtalet sedan övergick till swahili en stund behövde jag inte vässa öronen fullt så mycket utan slappnar av och tänkte - vad skönt nu förstår jag ju vad de säger.

Resan till Gitega sen var fin, fast chauffören skulle kunna lära sig lite om hur man kör miljövänligt och därmed lite mjukare. Landskapet var makalöst vackert, väldigt kulligt och med teplantage. Vägarna var smala och längs vägen var det många små samhällen.
I de backigaste partierna var det många cyklister som liftade bak på lastbilar. De som cyklade med jättestora lass av plywoodskivor, backar med öl och läsk och olika sorts grödor hade ingen lätt uppgift.

Vi kom sedan fram vid halv ett och plockade upp fyra scouter som skulle ta med oss till skolan där scoutgruppen vi skulle träffa håller till. Vi fick sitta fyra i baksätet en bit, men det fungerade bra det med.
Scouterna de arbetar med är medlemmar i olika klubbar och klubbarna kan antingen vara fristående eller vara kopplad till en skola. Den grupp vi skulle besöka var kopplad till en katolsk skola.

När vi kommer dit får vi först träffa rekorn en stund och presentera vilka vi är. Därefter går vi vidare till skolan där alla nästan 400 elever och samtliga lärare är samlade. På tavlan står det välkomna och längst fram i den stora salen finns ett bord, med fin duk och dekorerat med plastblommor. Jag inser strax att platserna längst fram, där varje sittplats består av tre ihopsatta plaststolar, är avsedda för oss.
Under tiden är sammanhanget och vad som händer något oklart för mig. Många personer pratar, några personer presenterar sig och eleverna lyssnar, skrattar och låter lite emellanåt. Jag förstår sen att det visst är min tur att presentera mig. Då är det rätt knäpptyst.

Efteråt förstår jag att alla lärarna och eleverna har samlats för att få utbildning i alkoholfrågan. Samlingen är också ett tillfälle för en grupp av scouter att framföra dels en dikt och sedan ett stort musik och dansstycke som handlar om alkohol. Detta är ett bidrag som kommer att vara med i en tävling de kommer ha i fyra olika områden i Burundi den 12 november senare i år, där de gäller att genom musik och poesi få fler att inse vikten att vara drogfri och upptäcka scouterna och vilja vara med.
Samlingen avslutas med att Gunnar få ta emot en fin trätavla, så att vi ska minnas dem. Innan vi sedan åkte hem igen köpte vi kex och vatten i en butik down town i Gitega.

I affären hade två andra skyltar under föbjudet rökningskylten. Det var förbjudet att ha med sig kniv och förbjudet att ha med sig pistol. Det känns ju ändå tryggt... Jag vågade tyvärr inte ta kort på de skyltarna.

Ha det gott!

/Camilla

Socialarbetare Oliver Nsanwgwanko

Hej igen!

Efter att vi varit i Iringa under fyra dagar återvände vi "hem" till Dar es Salaam. I Dar es Salaam blev det sedan två besök tillsammans med Oliver Nsanwgwanko (försök uttala det bantunamnet!), som är en kvinna som arbetar som assisterande projektkoordinator för IDYDC, samma organisation vi besökte i Iringa, fast i Dar istället. Och man kan väl säga att hennes arbetsuppgifter innebär till viss del att vara socialarbetare.

Hon arbetar bland annat med samma gatubarnsprojekt som i Iringa, som är ett Världens Barnprojekt. De barn som hon arbetar med här kommer från början från Iringa och är en del av en typ av trafficking. Barnen lovas jobb och goda förutsättningar, men när de väl kommer hit visar det sig vara på ett helt annat sätt.

Olivers utmaning är att identifiera barnen, se om de vill komma till centret i Dar es Salaam för att sedan så småningom vilja återförenas med sina familjer. En av utmaningarna är att få höra barnens verkliga historia varför de är där de är. Det cirkulerar vissa bashistorier, som alla drar till med. "De sattes på en buss och sen försvann deras bror som var med dem och nu bor de på gatan".

Jag märker också när jag talar med barnen att historien de talar om för mig kanske inte riktigt är så som de vill ha den till. Något avslöjande kan vara då de ler och testar lite. Men på något sätt går det ändå att se vilka historier som verkar trovärdiga och inte.

För Oliver är det nog dock lite enklare, eftersom jag ju kommit dit som Mzungu (=viting) och det är roligt att få prata med mig och kanske lura mig lite extra. Oliver verkar ha väldigt bra kontakt med barnen vi möter och de tycker att det är kul att träffa henne. Hon har ett tufft jobb och arbetar ensam med barnen här i samarbete med den katolska kyrkan "Children in the Sun", som är det center barnen kommer till när de har börjat sin rehabilitering.

Ha det gott!

/Camilla

Fotboll som alternativ till alkohol

Hej igen!

På partnerorganisationen IDYDC i Iringa, Tanzania arbetar de också med ett projekt i samarbete med oss på IOGT-NTO-rörelsens Internationella Institut, som stöds av Forum Syd och handlar om att arbeta med fotbollslag som ett alternativ till alkohol.

Inom projektet arbetar man med 48 lag, med ca 30 barn i varje lag. Tanken med projektet är att ge ett alternativ till alkohol och ett sammanhang där de kan få kunskap om alkoholens negativa effekter och där de kan påverka människor i sin närmaste omgivning.
Vi besökte ett blandat flick- och pojklag, som tränar varje dag. Träningen inleds med uppvärmning och lite spel. Därefter samlas man en liten stund och pratar om alkoholens påverkan och barnen får själva dela med sig av sina erfarenheter. Barnen är mellan 11 år 18 år gamla och har varierad erfarenhet av alkohol.

Många av dem har sett alkoholens negativa sidor på nära håll. Vissa använder i viss mån själva, vissa har använt men har slutat, andra har föräldrar som missbrukar och vissa har flytt hemifrån eftersom det förekommit våld i hemmet, att familjer splittrats och på grund av fattiga förhållande till följd av alkoholen.

När laget träffas får de också uppgifter av tränaren. Det kan till exempel vara att ta reda på vilka negativa effekter alkoholen kan ha eller att prata med kompisar om dess negativa effekter. Vid genomgångarna pratar man sedan om vad de har kommit fram till och hur det har gått.

Jag får tillfälle att prata med tre av spelarna i laget som alla har lite olika erfarenhet av alkohol. De har alla en väldigt klar bild över att fotbollen har hjälpt dem med att förstå alkoholens negativa effekter och använder själva inte alkohol eller har slutat. De ser som sitt uppdrag att dela med sig av denna kunskap till ungdommar i deras egen ålder.

Och på nytt är jag väldigt imponerad över den drivkraft och insikt barnen bär på och hur de själva arbetar för att kunna få till en skillnad i det samhälle de lever i.

Ha det gott!

/Camilla