I trehjuling på väg mot barns rättigheter

Sri Lanka dag 5 / 14 dec

Det ÄR en särskild känsla att trängas på huvudstadens gator i morgonrusningen i en trehjuling med avgasröret från en stor buss en meter vid sidan pumpandes ut moln av bränd diesel så att byxben och hår fladdrar. (Det senare stämmer inte riktigt eftersom jag åkte ner nyklippt.) Jag blev upplockad denna morgon av Premasiri, Adics trehjuliga chaufför, inför dagens avslutande arbete på Adic.

Mötte hela Adicpersonalen och fick möjlighet att framhålla hur vårt gemensamma arbete väl fyller kraven som riksdagen formulerat att biståndet ska vara rättighetsbaserat, syfta till fattigdomsbekämpning och stimulera till demokrati och jämställdhet. Jag menar att
- minskat alkoholbruk stärker barns rättigheter att inte bli slagna eller att familjens knappa inkomster räcker till mat och skolmaterial (rättighetsbaserat och fattigdomsbekämpning)
- minskat alkoholbruk leder till att våldet i nära relationer minskar och stärker på så sätt kvinnors ställning och möjligheter att delta i samhällsbyggandet (demokrati- och jämställdhetsaspekterna.)
- minskat narkotikabruk leder till mindre kriminalitet och bättre ekonomi för familjer (demokratiaspekt och fattigdomsbekämpning).

Ibland blir fokusering kring just substansen så stark att man glömmer det vidare perspektivet som jag beskrev här. Analysen vid rapporteringen av 2010 års aktiviteter hoppas jag färgas av det här talet.


Jag fick en omedelbar respons med en presentation hur man jobbar gentemot ett antal skolor med Barnkonventionen som bas för att diskutera alkohol och narkotika. Adic har med andra ord en tydligt rättighetskompass i sitt arbete.

Ger mig iväg ut till flygplatsen vid 17-tiden och säger tack till Morten Lönstad, Foruts generalsekreterare, som jag delat lägenhet med. Norska Forut kommer att radikalt förändra sin Sri Lankainsats till följd av att Rajapakseadministrationen, Sri Lankas regering, rejält inskränker utländska organisationers möjlighet att verka i landet.

Skymningen sänker sig innan vi når flygplatsen. Resan går genom centrala delarna av Colombo, Galle Face Green, förbi gamla parlamentet och Hotellen Galle Face Green, Taj Samudra, Galadari Meridien där vi hade IOGT Internationals kulturkonferens 1992, Hotell Hilton in i Fort (själv citykärnan), vidare förbi järnvägsstationen och Pettah, marknadskvarteten som kokar av aktivitetet och där stora bomber exploderat under faser av inbördeskriget, passerar Messenger Street, där President Premadasa mördades 1 maj 1993 av en bomb samtidigt som jag passerar i bil från flygplatsen 6-7 kvarter bort... osv. Varje meter jag förflyttar mig är kopplat till minnen av olika slag efter 33 års relation med detta land och mer än tjugo besök där.

Sri Lanka, jag kommer snart igen. Det är en person jag är särskilt angelägen att visa detta mitt andra hemland där jag trots krig och bomber och hot alltid känt mig trygg. När befolkningen i Thoppukkadu eller Oori säger att jag är en i familjen, vad har jag att frukta? Hon kommer att gilla Sri Lanka, hon med!

/Per-Åke Andersson

Lucia, Bill Gates och demokratimörker

Sri Lanka Dag 4 / 13 dec

Det är Lucia men inte här. Traditionerna är svåra att utöva på 800 mils avstånd när man är på tillfälligt besök. Här råder på många håll annars ett mörker som skulle behöva lysas upp. Ett demokratiskt mörker eftersom den fria pressen klart tagit intryck av attacker mot journalister och medialokaler, där rättsväsendet sedan misslyckats med att lagföra gärningsmän. Men också på grund av att en redan mycket stark presidentmakt gjorts ännu starkare. Sri Lanka är en demokrati med en konstitution som ger dess president en diktators makt.

Men dagen ägnas inte åt varken svenska traditioner eller lankesisk demokrati. Nio presentationer under 3,5 timme av Adics verksamhet under 2010 är lite tröttande men framför allt intressant och inspirerande. Deras projekt med heroinmissbrukare i Negombo i samarbete med FNs narkotikaorgan, UNODC, är innovativt och effektivt och kan tjäna sonm exempel. Men inte låter det klokt att samla heroinister till ett 14-dagars läger med syfte att få dem att sluta och låta dem missbruka under tiden. Och ändå, det lyckas. Metoden, som är noga utvecklad, visar tydlig framgång. Gavin, Roy och Keerthi som berättar är levande exempel på hur sant hopplösa fall kan bryta ett 'evigt' missbruk. Kanske något för nästa WFAD att ta in som en programpunkt.

Adic är en verkstad, ett laboratorium med forskning, en lobbygrupp, ett dynamiskt kreativitetscenter. Det vore värt att göra till en akademi för utbildning av personer från olika delar av världen. Varje land skulle behöva få ett eget Adic. Vi kan bistå i det om någon ställer upp med medlen.

Bill Gates eller Gunilla Carlsson! Hör ni! Vi har en modell för att möta några av nutidens stora gissel, alkohol, narkotika och tobak. Ni har ju pengar. Vår modell och era pengar skulle göra skillnad. Och Gunilla! Kommer du ihåg att du sade vid Utrikesutskottets utfrågning om PGUn i maj 2008 att alkoholen förtjänar att uppmärksammas mer i biståndet? När då tänkte du? Nu eller .... ?

Besök i Sri Lanka innebär att man också passar på att ekipera sig. House of Fashion och Odell gör att jag själv blir glad och att två kvinnor i min närhet blir glada. Sista kvällen betyder också middag med Marikkar, min gode vän sedan lång tid. Indisk vegetarisk restaurang vid lunch och indisk restaurang för middag. För gommen är det spännande tillfällen att fånga när man är här. Lunchen igår var en riktigt genomlankesisk sådan med rice and curry.

I morgon ska jag hem till svensk snö och bomber som helt plötsligt drabbat vår trygga vardag.

/ Per-Åke Andersson

Åka, skaka, åka, skaka

Sri Lanka Dag 3 / 12 dec

Lätt att beskriva dagen som består av start från Jaffna redan 07.20 för en delvis skakig bilfärd som 11 timmar senare för oss till familjer resp boende i Colombo med omnejd. Vi tar en annan väg hem. Kör via Anuradhapura och Puttalam hem och funderar ett tag över det kloka i det valet. Men när vi väl når Puttalam, jag tidigare, står det klart att vägstandarden höjts enormt i vissa delar av landet.

Fikastopp i Kilinochchi, lunch i Anuradhapura, en riktigt rice and currylunch, fikastopp i Chilaw och trevligt snack på vägen hem.

Jo, Priyantha tryckte plattan när vägen tillät och fångades av en kamera när han höll en bra bit över 100. Han tog med sig tillståndet från myndigheterna för mig att åka till Jaffna, visade det och förklarade att VIP-personen han hade i bilen måste till flyget och att det var anledningen till fortkörningen. Han kom undan med det eftersom han slapp förklara när flyget går, dvs först 2 dygn senare.

Morgondagen erbjuder arbete, arbete och middag hos min gamle vän sedan mer än 30 år, Mariks.

/ Per-Åke Andersson

Flyktingar, min familj, mango och lite till

Sri Lanka dag 2 / 11 dec
Kliver ut i Jaffnamorgonen. Luften känns bekant. Morgonljuden och morgonens dofter. Visst är det fantastiskt hur starkt luktminnet är, men också ljudminnet. Jag känner mig trygg. Jag är ju hemma på sätt och vis och det kommer jag att få bekräftat under dagen. Det här är mitt Jaffna!

Devadas och Patmanathan kommer redan vid halvåttatiden. Patmanathan börjar få grå strån i skägg och hår han med. Men han är fortfarande lekfull och glad som en liten pojke. Vi åker ut ur Jaffna längs kustvägen ut mot Karainagar och passerar kända platser ur Jaffnas moderna historia. Jaffna West där Jaffnas muslimska befolkning bodde till dess att de jagades ut ur Jaffna av LTTE 1991 (om jag minns rätt).Vaddukoddai där deklarationen om att kräva en egen stat, ett Tamil Eelam, antogs av Tamil United Liberation Front 1972. Vid vägbanken över till Karainagar står soldater som ett tredje minne över hur det gick. En kamp för självständighet och rättigheter som förlorades.

Vi åker genom Oori, mitt kära Oori, där jag för 19 år sedan hälsades som en kung vid mitt återbesök. Mer än 200 familjer med barn stod längs vägen och vinkade. Jag förstår hur kungen och Silvia har det. Jag hörde gång på gång kvinnoröster säga ’tannir’, ordet ’vatten’ på tamil. Där är han som såg till att vi fick vatten i byn, tror jag de sade. När vi åker genom byn nu är det tämligen stilla och mitt besök är inte föranmält.

Effekterna av kriget blir uppenbara när vi kommer till färjeläget på Karainagar. Av båtfabriken återstår några båtformar plus en trasig trålare. Alla byggnader raserade. Hälsocentret som byggdes av norska Rädda Barnen är enbart husgrund och av vårt bibliotek, Globe library, är allt som finns kvar sex armerade pelare som liksom i förtvivlan över krigets vansinne sträcker sina brutna fingrar mot skyn. Här vill lokalbefolkningen att det åter ska skapas ett Globe library, som var så uppskattat av befolkningen på Karainagar och övriga öar väster om Jaffna.

Står en stund senare inne under palmyrapalmerna i Thoppukkadu och diskuterar med några människor som återvänt efter många års flyktingtillvaro i Vanni, söder om halvön. Det är här man kallar mig för familjemedlem. Skulle militären dyka upp och undra vad jag gör där skulle man förklara att familjemedlemmen Mr Andersson är hemma och hälsar på. Klart att sådana uttryck berör ens hjärta.

Dagens kulinariska höjdpunkt är när vi stannar till i det lilla samhället Karainagar och äter mango. Mina vänner från Adic säger att dessa mangos överträffar allt de kan få tag på i Colombo. Så söta, så mättade av smak av solen. I huvudstaden får man mangos som skördas för tidigt och fås att mogna med hjälp av kemikalier, säger de. Jag håller med och slafsar i mig flera stycken.

Vi hinner också med ett besök strax utanför Chankanai hos 74 familjer från Madathuvalavu på Karainagar. Byn som låg vid färjeläget och där biblioteket fanns. Måndag ska de ges möjlighet att flytta tillbaka till Madathuvalavu. Men marken där deras hus stod är inhägnad av soldater och kontrolleras av flottbasen intill. Det finns annan mark i byn, men lagfarter ska upprättas, finansiering ordnas för markköp och hus ska byggas. De som ska bygga är i princip eller helt utblottade efter mer än 15 år i flyktingläger i Vanni, söder om Jaffnahalvön.

Kanske finns en del av svaret på det problemet när jag senare på dagen får besök vid hotellet av P Kuganeshwaran. Han är den förste från byn Oori någonsin som gick vidare till högre utbildning. Han var pojke i den skola som vi rustade upp och försåg med extra lärare, som en av flera insatser för att få fart på utvecklingen i Oori. Där sitter nu ett levande exempel på att det går att göra inbrytningar i fattigdomshavet. Kugan är idag advokat med inriktning på civilrätt, bl a markfrågor/lagfarter och på mänskliga och medborgerliga rättigheter. Kugan berättar mycket intressanta saker för mig och lovar Devadas att han ska hjälpa de Madathuvalavubor som förlorat sin lagfarter att få nya. Helt utan kostnad!

Vi hinner med att ta en diskussion med koordinatören för Samurdhi, statens program för att utrota fattigdomen, som funnits sedan 1990-talet. Adic vill starta insatser i Jaffna och Raganathan är på direkt. Så resultatet av det snacket betyder att alla som jobbar i Samurdhi på Jaffnahalvön (ca 400 personer) ska få information om alkohol och andra droger och hur man framgångsrikt kan jobba med det som en del i kampen mot fattigdomen.

Kvällsmålet intas på en liten lokal ”sylta” inne på KKS Road i Jaffna och så kröner vid dagen med besöket på Rio Icecream Parlour i närheten av Nallurtemplet. Det blev alltså köttsliga lustar i form av glass istället för en ’puja’ i templet denna gång. Glass i Jaffna är inte helt fel och jag får väl göra som pappa Thangarajah i byn Madathuvalavu sade 1984 när jag skrev boken ”Sri Lanka – vår syster”. Hans kasttillhörighet gjorde att han aldrig fick gå in i det intillliggande templet. Hans svar på min fråga hur han utöva en religion som utestänger honom från de religiösa platserna. Han sade då att han möter sina gudar vid brunnen eller ute på åkern när han vill. Han är inte beroende av högkastens tempel för att tillbedja sina hinduiska gudar.

Det finns hopp för befolkningen nu när kriget är slut. Men det finns också enormt stora utmaningar. Om regeringen satsar på utvecklingen av norra och nordöstra Sri Lanka kommer det här landet att bli ett. Om man inte gör det kommer en gammal konflikt att ligga olöst och lura under ytan. En dag måste regeringen demobilisera den här delen av landet och skapa ett helt igenom civilt samhälle. Bara den demobiliseringen är en gigantisk uppgift.

Av denna dag återstår en massa intryck och upplevelser som av olika anledningar får stå okommenterade. I vissa lägen stämmer ordspråket "Att tala är silver, att tiga är guld". Det jag står kvar med är tvivlet om ordspråkets riktighet, ett tvivel knutet till känslan att vara bakbunden.

/ Per-Åke Andersson

Minor, nostalgi och strumpor

Sri Lanka dag 1 / 10 dec

Spännande resa till Jaffna. 19 år senast sist jag hade möjlighet att besöka det som på många sätt är ett andra hem. Åren som u-landsvolontär var ett äventyr som satte spår, såväl i förbättrade villkor för människor i ett antal mycket fattiga byar i norra Sri Lanka som i mig som person. Lite nostalgitripp men samtidigt ska jag jobba tillsammans med Adics Sampath och Rahim. Vi ska föra diskussioner med några personer om nya insatser av Adic i Jaffna. Intressant att bli en del av deras direkta arbete.

Egentligen är det måndag och tisdag nästa vecka som fört mig hit. Den årliga uppföljningen av vår samarbetspartners arbete som jag ser fram emot med stor förväntan. Vår mycket dynamiska och innovativa samarbetspartner på alkohol och narkotikaområdet, Adic. Sms-kampanjen om att inte acceptera alkohol som ursäkt. Ungdomar över hela landet skickar sloganförslag. Eller deras street dramatävling på teplantagerna som inspirerade 70 grupper att dramatisera just den frågan om hur alkohol används som ursäkt. Fem grupper gick till final och jag ska få se den vinnande gruppens bidrag.

Men uppladdningen inför detta består i att skumpa fram på eländigt dåliga vägar i nästan 12 timmar. Kriget och regnen har gjort vägen till Jaffna dubbelt så lång som när jag själv jobbade här för mer än 30 år sen. Upp till Vavuniya ser vi inte särskilt mycket soldater men sedan är det soldater och fortifikationer på varandra långa stycken. Kriget är slut men den miltära närvaron i norra delen av landet är mycket, mycket påtaglig.

Kameran har jag inte ens framme utan stoppar undan i handsfacket efter att ha fotograferat när vi kör igenom ett minerat området. Resan krävde särskilt tillstånd och skulle jag göra något dumt kan det slå tillbaka. Läget är känsligt. Jag kommer inte att ha ett enda foto av soldater eller militära anläggningar, det är bara att glömma. Men regeringen jobbar hårt med hjälp av utländska specialister för att få bort minorna i norr och nordost. Jag möter ingen som inte tycker att det är skönt att kriget är slut. Men många väntar på att utvecklingen ska ta fart, att investeringarna ska komma.

Kvart i nio på morgonen lämnade vi Bandaranaike International Airport utanför Colombo. Halvnio på kvällen lyckas vi leta reda på hotellet Blue Haven i Jaffna. 12 timmar. Jag är imponerad av Priyantha som kör. Själv hinner jag spy en sväng strax före Dambulla. Kroppen ur form i slutet av en förkylning men framför allt av uttröttning. Flygresan bjöd bara på två timmars sömn och natten innan jag reste sov jag bara 3,5 timme. Men en rejäl lunch 20 min efter att ha spytt gjorde susen. Jag piggnade till.

Konstaterar att jag kommer att behöva tvätta strumpor. Jag tog fram strumpor, jag vet det. Men jag lade dem tydligen aldrig i resväskan. Skönt att jag stoppade ner ett extra par tillsammans med den obligatoriska skjortan i handbagaget.

/ Per-Åke Andersson

Två länder – vilken utveckling kan vi se?

De senaste veckorna har jag huvudsakligen varit i två länder, Thailand och Sri Lanka, som båda räknas som demokratier, men nyligen genomlevt (-er) svåra inhemska konflikter. Sri Lanka, republik, med folkvald president, Mahinda Rajapaksa och Kungadömet Thailand med kung Bhumibol Adulyadej, Rama IX, som statsöverhuvud.

Institutet har ju arbetat länge i regionen. 1972 började vi i Sri Lanka och sen mitten av 80-talet har vi haft projekt i Thailand. Under denna tid har Sri Lanka sett en egen president (1993), en presidentkandidat (1994), en utrikesminister (2005) samt Indiens tidigare premiärminister (1991)mördas samt ett avslutat inbördeskrig (2009). Thailand har haft två militärkupper, ett, ett antal regeringsavsättningar, en regeringschef efterlyst för terrorism, en arméchef i arrest.

Till det ska läggas en tsunami, 30 års militära strider mellan tamilgerillan och regeringen, en kampanj ”War on drugs” med ca 2500 döda. Men hela tiden demokratiska val.

Vid ett tillfälle var inte oppositionen/militären nöjd med utgången varför segrande parti uteslöts och en annan fraktion tog över. Köps väljare? Ja, men jag vet inte omfattning och storlek. Är det svårt att förstå om den vanlige medborgaren saknar förtroende för politiker i allmänhet.

I allt detta finns ju de fattiga – i båda länderna. På landsbygden, men också i huvudstäderna. Skillnaden är att i Sri Lanka har huvudmotsättningen i tre decennier gått mellan en tamilsk minoritet vilken sökt självstyre (och inom den dominerade gruppen ett eget hemland) och den singalesiska majoriteten. I Thailand har fram till helt nyligen (efter att kommunisterna gått under jorden/beviljats amnesti i slutet av sjuttitalet) haft motsättningar mellan olika fraktioner inom det styrande skiktet, inklusive en krigsmakt med stor överbyggnad. De senaste bevisen från rödskjortornas ockupation av centrala delar av Bangkok visar att en stor del av anhängarna kom från fattiga och marginaliserade befolkningsgrupper i och runt Bangkok. Det som förvirrar är de motstridiga signaler och krav som restes av de olika ledargestalterna.

Den tidigare protestgruppen, gulskjortorna, förespråkar ju inte alls demokrati i vår mening. De har uttalat att befolkningen inte har den kompetens och bildning som gör att de genom allmänna val ska avgöra styrningen av landet. Det bör fördelas mellan en del direktvalda, en del utvalda (av eliten).

Att eliten berikar sig är också välbekant. Den avsatte premiärministern Thaksin gjorde som kollegan i Italien. Lagar och förordningar ändrades så skattebefrielse inträffade för just den sortens stora affärer som de berörda var i färd att genomföra. Thaksins reformer som gynnade småfolket var sjukvårdsreformen med maxbelopp på sjukhusbesök och en byutvecklingsfond som alla landsbyar fick del av och självbestämmande över. Kritikerna pekade på avsaknaden av sjukvård på landsbygden och överkonsumtionen av kapitalvaror från byarna. Nu har ju den nuvarande regeringen i Thailand, eller rättare sagt rättssystemet, konfiskerat delar av Thaksins förmögenhet och den förre premiärministern har dömts till fängelse i sin frånvaro. Som lök på laxen är han nu också stämplad som terrorist.

I Sri Lanka har den sittande premiärministern samlat 75% av statens budget inom familjen. Den behärskar industri, försvar, infrastruktur mm. En mycket bra beskrivning av tillståndet i landet fås genom BBCs program Hardtalk som kan ses på webben. I morse exploderade en bomb i den fattiga stadsdelen Pettah i Colombo. Myndigheterna meddelar att det var ett gängbråk. Framtiden får som vanligt utvisa, förutsatt att alla fakta kommer på bordet.

EH

Humanitära insatser

Institutets senaste katastrofinsats var begränsad till Jaffna i norr. Genom vårt långa arbete på ön fanns både lokal kännedom som specialkompetens. Arbetet genomfördes med stöd från Radiohjälpen. I området finns ca 49 000 internflyktingar från tsunamin. Kriget medförde vidare att stora områden odlingsbar mark har minerats och avspärrningar har gjort situationen minst sagt besvärlig för tiotusentals familjer. När projektet avslutades vid årsskiftet 09/10 omfattade det 600 barn i 14 förskolor. Upplägget följde de modeller vi använde direkt efter tsunamin med materialuppsättningar från bland annat UNICEF.

Barnen fick basföda och en omvårdnad i en miljö såväl lek, utveckling som trygghet var viktiga komponenter. Utmaningar har varit många, med förväntningar, prioriteringar och säkerhet som de mest framträdande.

När institutet för närvarande inte har humanitärt hjälparbete på Sri Lanka störs vi inte av den nu förda politiken. Men för Forut, vår norska systerorganisation, innebär den bl a att man ännu inte kan gå in och stötta de tiotusentals tamilska familjer som fördrevs från sina hem under vintern - våren 2009, när slutstriden med LTTE stod. I flyktinglägret Manik Farm i Vavuniya, har den sista matleveransen delats ut. Alla hjälporganisationer har stoppat arbetet, men fortfarande finns ca 20 000 människor i lägret. Många hjälporganisationer saknar också kompetens. Katastrofen i Haiti kom – och även inom humanitärt katastrofarbete finns en marknad.

EH

Två svar

1 Igår undrade jag varför det skumpade på flyget från Bangkok till Colombo. Idag berättade Pubudu på Adic att det var ovanligt mycket aktivitet i Bengaliska bukten vilket skapar häftiga regn (och troligen lufttryckssvängningar - min anm.)

2 Igår eftermiddag ringde en herre till ovan nämnda Pubudu och meddelade att Mr Hornberg kunde hämta sitt bankkort på samma bank där maskinen 6 timmar tidigare svalt kortet. Sagt och gjort. Vi möttes av den yngre välklädda mannen (varför jag betonar klädseln? - jo det är så stor skllnad på Colombo coh Chiang Mai. Här i Colombo får man användning av både finskor och slips - om man har lust). Mannen berättade som jag i och för sig redan visste att hela manegement följt mitt uttagsförsök, mina upprepade frågor till säkerhetsvakten osv. Därför hade man fått tillstånd (av HQ) att lämna tillbaka kortet direkt till mig. Normalt makuleras det och ett nytt utfärdas av HQ.

Det var väl service. Jag nickade mot personalen och lovade återkomma om jag hade bankärenden vid nästa SL-besök.

Har idag varit på Forutkontoret - men det blir en annan historia.

EH

Kort om kort och långt om länge

Efter en skumpig flygresa - varför är det alltid turbulens över Andaman Sea? - landade vi så i Colombo tidigt i morse. Ankomsthallen var mer fylld än Bangkoks, procentuellt sett, så det var som vanligt. Lankeser på väg att jobba i något arabiskt land för att kunna skicka hem medel att försörja familjen, men också en hel del affärsmän och turister. Några få checkpoints på väg in mot stan, i övrigt lugnt.

Hotell Renuka kändes som ett halvdant vandrarhem, instängt, kvalmigt och en knölig madrass. Efter en stund hade jag lyckats röra mig så knölarna masserat den stela ryggen och jag dåsade bort.

Vaknade i god tid inför dagens möte på Adic, så jag bestämde mig för frukost ute på stan. Först behövde jag dock lokal valuta. De 80 LKR jag haft med mig var troligen inte nog, så jag stegade in till en ATM. Vad är nu kursen? Om jag tar ut 10 000 blir det för mycket? Är inte 1 SEK 10 LKR eller var det 10 Baht som var 1 MYR? Bäst att fråga? En välklädd herre stod bredvid mig när jag hasplade ur mig om växlingskurs för en USD. Han pekade myndigt på en skylt på maskinen 75000 Rupies! Jag försökte omformulera frågan, hela tiden med kortet i maskinen, varvid mannen sa "One minute" och försvann. Det gjorde också mitt kort.

När mannen kom tillbaka hade jag bara ett litet kvitto - och en ny fråga - vad gör jag nu? "One minute" försvann igen in genom dörrarna till banken. De var av glas och innaför såg jag hela personalen samlade hos chefen för morgongenomgång kl 08.45 - 09.00. Jag blev ombedd att stiga in, sitta ned, stiga upp och förklara mitt bekymmer för en yngre, men lika välklädd, man. Han steg in till chefen och berättade, 12 par ögon granskade mig mig, varefter en lika välklädd kvinna kommer ut och de samtalar viskande. Nu var klockan över 9 varför kassorna fylldes med herrar och damer. Jag fick prioritet med min herre, den yngre. Den förste var säkerhetsvakt fick jag veta, men det hade jag redan räknat ut.

Ja det gäller mitt kort som er maksin svalt, informerar jag. Ja, blev det artiga svaret, det har vi förstått, men vi kan inte lämna tillbaka det. Du måste hämta det på huvudkontoret i centrala Colombo senare idag eller i morgon. Aj aj sa jag. Jag skulle bara äta frukost och har nu bara dollar i sedlar - men ni kanske kan växla?
Har ni konto i banken frågar mannen - nja svarar jag, inte än. Tyvärr, tyvärr. Men vi ringer er när ni kan hämta kortet. Ring Pubudu sa jag - han har i alla fall ett lankesiskt telefonnummer. Men var kan jag få lankesiska mynt? På Western Union blev svaret. Gå mot Galle Face så passerar du kontoret.

Trevligt med en morgonpromenad innan maten, även om tiden runnit iväg och solen stigit högre. På Western Union inga pengar, men på Seylon Bank ytterligare en km ner, där blev jag betjänad. Två rekvisitioner, trevlig personal som sannerligen tar hand om varandra, och passkontroll. Sen blev det lätt och snabb frukost!

På väg mot mötet på Adic passerade jag en grå byggnad. Minst ett kvarter lång och fortliknande. Poliser i alla färger och militärer i minst två nyanser samt en och annan MP (tror det betyder militärpolis i detta sammanhang). Checkpoint, slumpmässig?, visselpipor och skyltar. Amerikanska ambassaden.

Tänk på de franska ambassaderna. Den vid Chao Praya floden i Bangkok, eller i centrala Hanoi. För att inte tala om det ryska konsulatet i Göteborg. Praktbyggnader, två av dem - dagens quiz!

När jag passerade en av soldaterna kom minnesbilder från Jaffna 1984 för mina ögon. Under tolv år hade vi stött olika projekt på Jaffnahalvön. Allt från fisknätsfabrik till bibliotek och hälsovård. Nu var det dags att se hur kriget mellan tamilgerillan och regeringen påverkat projekten.

Vi hade åkt med ett litet plan från en flygplats söder om Colombo för att innan gryningen landa på den av regeringen kontrollerade flygplatsen i Jaffna. När vi steg ur planet såg vi en grupp unga män med mycket stora skjutvapen sakta komma mot oss i diset. Jag kunde på millimetern pekat ut var mitt nervcentra ligger. De visiterade oss och förde oss mot "ankomsthallen". Var de nyktra? Var de trötta? Var de rädda? Intet visste vi. Vi hade heller ingen aning om att när vi steg in i en liten buss och körde ut från flygplatsen var vi i gerillakontrollerat område. Men en sak har följt mig sen dess – det behövs inte mycket till störning för att det kan gå mycket mycket fel.

Idag har vi så haft genomgång på Adic. Vad de gör, hur de gör det och framförallt om de har kontroll på pengarna. Enligt vår mätmetod svarar jag ja på det sista. Och att se helheten av Adics verksamhet gör i alla fall mig stolt. Tänk att vi har en så bra partner. Kan också gratulera Anja och Simon till det eftermäle de lämnat. För första gången kände man att det man ville förmedla har tagits till vara och utvecklats. UNF och Fake Free – fortsätt!

Politiken då? Ja nu säger jag som Evert Taube: ” När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord, vi ska segla nu och sätta kurs igen”. Fast jag ska i skymningen promenera mot stranden vid Galle Face.

EH

Åter i Colombo

Efter en skumpig flygresa - varför är det alltid turbulens över Andaman Sea? - landade vi så i Colombo tidigt i morse. Ankomsthallen var mer fylld än Bangkoks, procentuellt sett, så det var som vanligt. Lankeser på väg att jobba i något arabiskt land för att kunna skicka hem medel att försörja familjen, men också en hel del affärsmän och turister. Några få checkpoints på väg in mot stan, i övrigt lugnt.

Hotell Renuka kändes som ett halvdant vandrarhem, instängt, kvalmigt och en knölig madrass. Efter en stund hade jag lyckats röra mig så knölarna masserat den stela ryggen och jag dåsade bort.

Vaknade i god tid inför dagens möte på Adic, så jag bestämde mig för frukost ute på stan. Först behövde jag dock lokal valuta. De 80 LKR jag haft med mig var troligen inte nog, så jag stegade in till en ATM. Vad är nu kursen? Om jag tar ut 10 000 blir det för mycket? Är inte 1 SEK 10 LKR eller var det 10 Baht som var 1 MYR? Bäst att fråga? En välklädd herre stod bredvid mig när jag hasplade ur mig om växlingskurs för en USD. Han pekade myndigt på en skylt på maskinen 75000 Rupies! Jag försökte omformulera frågan, hela tiden med kortet i maskinen, varvid mannen sa "One minute" och försvann. Det gjorde också mitt kort.

När mannen kom tillbaka hade jag bara ett litet kvitto - och en ny fråga - vad gör jag nu? "One minute" försvann igen in genom dörrarna till banken. De var av glas och innaför såg jag hela personalen samlade hos chefen för morgongenomgång kl 08.45 - 09.00. Jag blev ombedd att stiga in, sitta ned, stiga upp och förklara mitt bekymmer för en yngre, men lika välklädd, man. Han steg in till chefen och berättade, 12 par ögon granskade mig mig, varefter en lika välklädd kvinna kommer ut och de samtalar viskande. Nu var klockan över 9 varför kassorna fylldes med herrar och damer. Jag fick prioritet med min herre, den yngre. Den förste var säkerhetsvakt fick jag veta, men det hade jag redan räknat ut.

Ja det gäller mitt kort som er maksin svalt, informerar jag. Ja, blev det artiga svaret, det har vi förstått, men vi kan inte lämna tillbaka det. Du måste hämta det på huvudkontoret i centrala Colombo senare idag eller i morgon. Aj aj sa jag. Jag skulle bara äta frukost och har nu bara dollar i sedlar - men ni kanske kan växla?
Har ni konto i banken frågar mannen - nja svarar jag, inte än. Tyvärr, tyvärr. Men vi ringer er när ni kan hämta kortet. Ring Pubudu sa jag - han har i alla fall ett lankesiskt telefonnummer. Men var kan jag få lankesiska mynt? På Western Union blev svaret. Gå mot Galle Face så passerar du kontoret.

Trevligt med en morgonpromenad innan maten, även om tiden runnit iväg och solen stigit högre. På Western Union inga pengar, men på Seylon Bank ytterligare en km ner, där blev jag betjänad. Två rekvisitioner, trevlig personal som sannerligen tar hand om varandra, och passkontroll. Sen blev det lätt och snabb frukost!

På väg mot mötet på Adic passerade jag en grå byggnad. Minst ett kvarter lång och fortliknande. Poliser i alla färger och militärer i minst två nyanser samt en och annan MP (tror det betyder militärpolis i detta sammanhang). Checkpoint, slumpmässig?, visselpipor och skyltar. Amerikanska ambassaden.

Tänk på de franska ambassaderna. Den vid Chao Praya floden i Bangkok, eller i centrala Hanoi. För att inte tala om det ryska konsulatet i Göteborg. Praktbyggnader, två av dem - dagens quiz!

När jag passerade en av soldaterna kom minnesbilder från Jaffna 1984 för mina ögon. Vi hade åkt med ett litet plan från en flygplats söder om Colombo för att innan gryningen landa på den av regeringen kontrollerade flygplatsen i Jaffna. När vi steg ur planet såg vi en grupp unga män med mycket stora skutvapen sakta komma mot oss i diset. Jag kunde på millimetern pekat ut var mitt nervcetra ligger. De visiterade oss och förde oss mot "ankomsthallen". Var de nyktra? Var de trötta? Var de rädda? Intet visste vi. Vi hade heller ingen aning om att när vi steg in i en liten buss och körde ut från flygplatsen var vi gerillakontrollerat område.

EH