Kenya Girl Guides

Nu är vi i Nairobi och har idag besökt Kenya Girl Guides Associations huvudkontor. Där fick vi träffa flera i ledningen och projektansvariga för det samarbete som vi har. Vårt samarbete inleddes förra året och syftet är att alkoholfrågan på sikt ska mainstreamas i KGGA:s material och verksamhet.

Guides – och scouterna för den delen – finns över hela Kenya, och skär igenom alla samhällsskikt. De är med andra ord inte en organisation enbart för medelklassen utan man vänder sig till alla, även till de flickor som bara äger kläderna de har på sig. Med den spridningen finns det också möjlighet att sprida kunskap om alkohol och droger på ett helt annat sätt än till en organisation som enbart är baserad i ett område.

Detta är Jane, projektansvarig.


Trots tidigare interna svårigheter upplever vi att detta är en stabil organisation, vars verksamhet pågår självständigt och med tydliga mål. Nästa vecka ska de, tillsammans med några andra partners i Östafrika, få en 10-dagars utbildning i LFA: Logical Framework Approach, en metod som hjälper organisationer att definiera målet och hur man ska uppnå det . 10 dagars utbildning är standard för vårt regionkontors LFA-utbildningar. Jag måste säga att jag blir lite imponerad att man ger sig den på att nå ut med LFA-konceptet!

Här står vi utanför deras kontorsbyggnad.






Helen Richard och Rosmarie Strasky

Masooli

UYDEL har varit en mångårig partner till Institutet. Man har en ganska omfattande verksamhet, flera dropincenter och ett relativt stort center för unga, Masooli, strax utanför Kampala. Här får unga som hamnat snett i livet och som utsatts för våld och misshandel eller andra övergrepp en chans att börja om. I år finns 264 barn och ungdomar inskrivna, dock är inte alla heltidsboende. Många av de byggnader som finns på området har byggts tacke vare medel från Institutet och tack vare Världens Barn.

En viktig del i Masoolis verksamhet är yrkesutbildningen. De kan välja mellan motorcykelmekaniker (den överlägset mest populära klassen bland killar), möbelsnickeri, catering, sömnad, frisör med mera. Här tränar de olika frisyrer på varandra.

Miljön här skiljer sig mycket från larmet i Kampala. Det är lugnt och fridfullt. Men också enkelt. Detta är deras kök.



Helen Richard, verksamhetsansvarig

God aptit

Eftersom det vi gjort hittills på denna resa , det vill säga suttit i möten och på flygplatser, inte är så spännande att skriva om på en blogg får jag berätta annat i stället.

Häromkvällen i Kampala åt vi middag på anrika hotellet Speke. Där kunde man välja mongolisk buffé - man plockar själv ihop sina grönsaker och sitt kött och får det wokat/stekt på momangen. Jag plockade ihop mitt och stod och väntade medan kocken stekte på mina grönsaker på det stora stekbordet. Grejen med den här maten är att man tycker att man plockar på sig väl mycket, men när det råa blir fräst krymper det rejält. Min mat nästan försvann.

Samtidigt plockade två ugandiska damer av andra mått än mina till sig mat som skulle stekas på. Det var helt enkelt gigantiska portioner. Jag tror aldrig jag sett så stora portioner. När maten kom på stekbordet minskade det inte särskilt i omfång och där jag stod och väntade gjorde jag bokstavligen stora ögon på portionerna. Och gapade. Eftersom jag var rätt odiskret la en av damerna märke till mig. Men istället för att skämmas så som vi europeiska kvinnor skulle gjort eftersom det är meningen att vi ska äta som fåglar, i alla fall offentligt, skrattade hon till och sa ”You have big eyes!”. Jag blev lite generad, men hon fortsatte ” We african women eat a lot, this will last for two days!”.

Så var det med det – god aptit är inget att skämmas för och inte okvinnligt heller för den delen.

Imorgon gör vi studiebesök på Masooli, ett center för unga som drivs av UYDEL. Därefter till Nairobi!

Helen Richard, verksamhetsansvarig

EFFEKTIVITET

Min kollega Rosmarie Strasky och jag, Helen Richard, ankom till Dar es Salaam i söndags. Vi besöker tre städer på tio dagar: vi sitter med andra ord mest i möten...
I väntan på visumet på flygplatsen i söndags kväll hörde jag en svensk man, som också stod och väntade på sitt visum och som uppenbarligen varit i Tanzania många gånger, deklarera för sitt resesällskap att det finns bara en sak man behöver här: tålamod. Jag undrar vad man säger om oss svenskar och Sverige: det finns bara en sak man behöver i Sverige – högt personligt tempo?

Visst är det sant att upplevelsen är att allt går långsammare här. Långsamhet är för många av oss synonymt med ineffektivitet. Ineffektiv är bland det värsta man kan vara. För att inte tala om ett ineffektivt bistånd. Som att svära i kyrkan. Däremot börjar jag bli osäker på om det allt mer genomreglerade och genomkontrollerade biståndsapparaten bidrar till just effektivitet.

Hursomhelst, här hade jag tänkt ladda upp en fin bild på Rosmarie och mig och sen en bild på de två ytterst kompetenta, noggranna och effektiva revisorerna vi träffade igår. Tyvärr går det inte. Internet är för långsamt...