Brunswick Estate

Det finns 471 plantager, eller estates, i Sri Lanka. ADIC har haft plantage-program sedan mitten av 90-talet, utspritt över åren på totalt 110 plantager.

Den plantage jag besöker heter Brunswick Estate och ligger obeskrivligt vackert beläget med enastående utsikt över gröna kullar och inte minst Adam's Peak - ett berg av religiös betydelse för buddhister, hinduer, kristna och muslimer i landet. "Now you can see the beauty of Sri Lanka", konstaterar Tanna från ADIC, när vi beskådar landskapet. Man kan förstå att engelsmännen trivdes här både med miljö och ett otroligt behagligt klimat.

Managern för Brunswick tar emot i sitt residens, ett mycket engelskt kolonialhus byggt 1920. Just här i plantageområdena påminns man extra mycket om engelsmännens tid i landet. Alla estates har brittiska namn. Det finns till och med en som heter Stockholm - men det är mig veterligen svenskt.

Jag undrar om man som plantagearbetare tänker "vilken ynnest att jag får arbeta i denna vackra miljö varje dag" - för livet på plantagen är hårt och strävsamt, inte minst för kvinnorna. Kvinnorna är de som framför allt plockar tebladen från buskarna och mannen har de mer betungande arbetsuppgifterna. Därför har kvinnorna längre arbetsdag, till fyra, medan mannen slutar vid halv två-tiden. Men då kanske mannen kan ordna med middag, frågar jag. De skrattar - nej mannen lagar inte maten. Det gör kvinnorna efter arbetsdagens slut. Vad gör mannen då? Det är här som alkoholen spelar in. Den är ett stort problem på plantagerna då många män är alkoholiserade vilket leder till våldsamheter både i hemmen och i plantagen. De dricker för att de har tråkigt, för att de är trötta, för att de har ont.

ADIC har arbetat mycket målinriktat med just den här problematiken. En viktig framgångsfaktor är att plantageledningen , det vill säga manager, deputy manager och så vidare, tillåter ADIC att vistas fritt på plantagen och att integrerera ADICs awareness program i den befintliga strukturen. De möter arbetarna på morgonens 'muster' (när de anmäler sig till jobbet), leker med barnen, finns kvar på kvällen efter arbetsdagens slut, har uppsökande verksamhet.

Arbetarna bor i så kallade line houses, små små boenden på rad, ofta med gemensam toalett. De tjänar i genomsnitt 400 rupies om dagen, vilket motsvarar ungefär 25 kronor. Samtidigt bekostar plantagen deras boende, om än enkelt, vatten, elektricitet och sjukvård. En del tycker att plantagearbetarna har det bra, arbetet är hårt men de får också mycket av plantagen. Om någon ska föda barn här kommer ambulansen med en gång, får jag höra. Men om en kvinna i en vanlig by ska föda är det minsann ingen som kommer.

Jag träffar Vijayakumar, en man i 40-års åldern som tidigare var alkoholiserad och som nu är nykter. Han berättar att det är stor skillnad i hans liv. Tidigare hade han och frun en dålig relation och barnen var rädda för honom. Han var inte något stöd för familjen utan söp upp pengarna och skapade dålig stämning bland sina grannar. Vad fick honom då att sluta? Han mötte ADIC flera gånger och brydde sig inte. Men det som fick honom att sluta var till sist insikten om hur mycket av inkomsten som bara försvann, och hur mycket bättre ekonomin skulle bli om han slutade dricka. Idag är han ett stöd för sin familj och ekonomin fungerar.

Utmaningen för ADIC är nu att deras insatser ska hålla även utan deras närvaro. Därför har man en struktur i varje plantage med plantagearbetare som fungerar som ADIC-volontärer. Även om ADIC inte har sin personal på plats varje månad, så som det är nu, finns det ändå människor på plats som tar aktivt ansvar och fortsätter att stödja och följa upp.

----------

Idag har jag också gått igenom två helsidors annonser där föräldrarna annonserar efter lämplig partner till sina barn. Särskilt brudannonserna är intressanta; föräldrarna anger gärna mått på dotterns utseende, att hon är intelligent och tillmötesgående och om hon har någon intressant släkting.

I natt flyger jag hem, tack för mig.

Bild: Simon Tullstedt

Volontärer

Kontoret där vår partner ADIC huserar är ganska speciellt. Det är inte byggt för kontor från början, utan som en vanlig villa där man efterhand byggt på en våning. Det finns inte riktigt några öppna ytor utan man går runt som i en labyrint mellan små kontorsbås och lite större rum. Personalen sitter programvis, och förutom ordinarie personal finns det volontärer, flera stycken, i varje rum. Det är ganska vanligt att man som student har ett volontäruppdrag i Sri Lanka, och ADIC har i hela sin organisation omkring 500 stycken. Det är tack vare dessa som ADIC kan ha en så omfattande verksamhet spridd över stora delar av landet.

I stort sett all ordinarie personal har en gång börjat sin bana i organisationen som volontär, så även chefen för ADIC. När jag har genomgång av ekonomin med ekonomiavdelningen sitter en volontär med som lärs upp, och när jag hälsar på inne hos en nyanställd kvinna på managementavdelningen, sitter hon och har genomgång med två juridikstudenter som praktiserar på kontoret. Nere i biblioteket sitter tre volontärer och går igenom engelska och singalesiska tidningar på jakt efter artiklar och annonser som medvetet eller subtilt gör reklam för alkohol och tobak.

Det är en väldigt smart strategi att säkra organisationens fortlevnad och kvalitet - nya personer lärs hela tiden upp och kunskapen finns inte bara bland personalen på lönelistan.

De flesta på ADIC är relativt unga och stämningen är avslappnad, klädseln "casual". Men igår hade kvinnan på management en väldigt fin sari på sig på kontoret, så jag frågar henne lite om det här med sari. Till exempel hur många hon har. 25 stycken! Finns det något sari-mode? Jajamensan. Det senaste är att ha en sari där själva tyget är enfärgat och omönstrat, men med en mönstrad sari-blus istället. Alltså precis tvärtom som det brukar vara.

Så då vet ni det!

ADIC

För några år sedan, när jag reste och besökte partners i biståndsprojekt och ännu inte hade fått mitt första barn, fick jag frågan om varför jag inte hade några barn i mitt äktenskap. Idag var första frågan, efter obligatorisk fråga om flygresan, "vem tar hand om dina barn när du är här?". När min mor, som också arbetar med bistand, reser till partners, händer det att hon får frågan varför hon inte är hemma hos sina barnbarn. Jag undrar - i vilket skede i livet är det bäst att resa - när barnen är 15-20 år kanske? Fast då får jag väl frågan vem som tar hand om min man när jag är ute och reser...

En av de mest givande arbetsuppgifterna jag har är att besöka partners. Man får alltid reda på mer när man träffas på plats än vad man kan få i rapporter eller mail. På ADIC händer det mycket, hela tiden. Verksamheten är uppdelad i fem olika program. Ett av programmen jobbar med att få en lag som antogs 2006 att faktiskt fungera. Lagen heter National Tobacco and Alcohol Act och reglerar och begränsar bland annat försäljning av och reklam för alkohol och tobak. Men få av de yrkesgrupper, som exempelvis poliser, som enligt lagen har rätt att rycka ut mot ex tobaksförsaljare som säljer till minderåriga, känner ens till att lagen finns. Därför jobbar ADIC målmedvetet med att utbilda utvalda grupper i lagen och deras mandat som myndighetsutövare.

Ett annat program heter Plantation Programme. Redan 1995 blev ADIC ombedda att börja arbeta med alkoholfrågor i plantager. Idag har ADIC definierats som en av de bäst lämpade och mest kostnadseffektiva aktörerna att arbeta alkoholförebyggande på plantager.

Plantage-arbetare tjänar mer än vad en vanlig arbetare tjänar ute på landsbygden. Problemet är alkoholen. I Sri lanka i övrigt bland motsvarande yrkesgrupp spenderas ungefär en tredjedel av lönen på alkohol. På plantagerna spenderas halva lönen. En viktig komponent i ADICs arbete är att också få plantageföretagen att förstå kopplingen mellan minskad alkoholkonsumtion och ökad produktion. Mer om detta senare när jag besöker en av dessa plantager.

Väderrapport: regn.

Idag fick jag höra en helt ny teori om det har med vädret. Enligt chefen for ADIC är vi med olika årstider mindre stressade: årstider ger oss varmt och kallt, olika aktiviteter under olika perioder, olika kläder för vinter och sommar. Omväxling helt enkelt. I länder som mest har samma klimat går man i samma skjorta hela tiden och det blir mest tristess av att vädret alltid är samma.

Jag suger lite på den.

Bild: Simon Tullstedt

Framme i Colombo

Som svensk är det omöjligt att inte kommentera vädret när man åker till varmare breddgrader. 40 graders temperatursskillnad gör mig helt klart lite matt vid ankomst.
Och en snabb bläddring i hotellets tv-guide visar att ingen av sportkanalerna tanker visa några som helst sändningar från OS de närmsta dagarna. (suck) Vintern är helt klart ingen faktor i tillvaron här.

Jag är i Colombo några dagar för att träffa vår partner ADIC / Alcohol and Drug Information Centre. Det är inte första gången jag är här men väl första gången som jag träffar ADIC för att mer noggrannt gå igenom vad som kan sammanfattas med ett ord: biståndsadministration. Jag ser fram emot att lära känna organisationen närmare, och inte minst ser jag fram emot besöket på plantagen i Nuwara Eliya. Nuwara Eliya ligger ca fem timmars bilresa rakt österut från Colombo. En helsidesannons i flygblaskan på Sri Lankan Airlines utlovar vacker miljö utöver det vanliga, så det ska verkligen bli roligt att besöka. Och inte minst att se ett väldigt konkret arbete som ADIC gör.

Colombo i solnedgång är vackert. Jag hoppas hinna njuta av det någon mer kväll. Imorgon och resten av dagarna blir det jobb!

Helen Richard åker på uppföljningsresa till Sri Lanka

Lördagen den 13 februari åker Programchef Helen Richard på uppföljningsresa till vår partner ADIC på Sri Lanka. Följ henne här på bloggen!